The Project Gutenberg eBook, Folksngerna om Robin Hood, by Carl Gustaf
Estlander


This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions 
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at 
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.




Title: Folksngerna om Robin Hood
       Akademisk afhandling


Author: Carl Gustaf Estlander



Release Date: April 22, 2016  [eBook #51825]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1


***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FOLKSNGERNA OM ROBIN HOOD***


E-text prepared by Jari Koivisto



FOLKSNGERNA OM ROBIN HOOD.

Akademisk afhandling

hvilken med tillstnd af den vidtbermda historisk-filologiska
Fakulteten vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland,
till offentlig granskning framstlles

af

CARL GUSTAF ESTLANDER

H.-F. Licentiat,
uti historisk-filologiska lrosalen,
den 1 October 1859
p.v.t.f.m.






Helsingfors,
J. C. Frenckell & Son,
1859.




      And mony sings o' grass, o' grass,
         And mony sings o' corn;
      And mony ane sings o' Robin Hood,
         Kens little whare he was born.

      It was na in the ha', the ha',
         Nor in the painted bower;
      But it was in the gude green wood
         Amang the lilly flower.

                       Gammal skottsk ballad.


En fremling, som uppehller sig ngon tid i London, underlter vl
icke gerna, ifall han har sinne fr folksng och folkmelodier, att
beska _Evans' Music and Supper Rooms_ i Covent-garden. Bland de
mnga snger, hvilka hafva bifallet fr dagen och fr nrvarande ro
gngse hos folket, trffas hans ron der af en dikt med egendomligt
innehll. Den bermde sir H.R. Bishop har arrangerat musiken, och
genom det hela gr en ton af skogsdoft och jgarlust. "Robin Hood, s
sges det i sngen, r den bste jgare, som ngonsin spnde sin bge
i en grnskande skog. Till ljudet af hans glla horn svarar ekot vidt
och bredt, och lyssnande samla sig de gula rdjuren mellan trden.
Och har vl ngon sett en trna s m som Marion, den grnkldde
skogsmannens stolthet? Hell, denna jungfru-drottning, den milda
blomman! Vi lefva och d henne trogne. Hell Robin och Marion, Robin
och Marion! lnge skall Sherwood genljuda af deras ra." S ungefr
lyder sngen, hvilken nnu bevarar minnet af den engng s bermde
fribytaren och hans trna, under hvilken sednares namn den tar
tillfllet i akt, att bringa ett hell t Englands jungfru-drottning,
"Maiden-queen". Detta kan icke vara ngon annan n drottning
Elisabeth. Ifrn hennes tid har sledes denna sng lefvat i tvenne
rhundraden och hres nnu i dag uti Evans' Music and Supper Rooms i
London.

Men detta r visst icke allt hvad minnet vet frtlja om de
tvenne. Beger man sig ut p resor i England -- vi mena icke lngs
jernvgarne, utan bland landtfolket -- hnder att man stundom kommer
till ett byvrdshus, p hvars skylt finnas afbildade Robin Hood och
hans _fidus Achates_, Little John, under hvilka figurer vl ock kan
st fljande sinnrika bevis, ifall vrden hndelsevis br det i norra
England ofta frekommande namnet John Little:

    You gentlemen, and yeomen good,
    Come in and drink with Robin Hood;
    If Robin Hood be not at home,
    Come in and drink with Little John.

Lider det emot aftonen, s att byfolket efter sin vana samlas utanfr
vrdshuset, slr det icke felt att ngon kringvandrande _fiddler_
infinner sig med instrumentet under armen, och ur sitt visfrrd
bland annat framtar fven ngra stumpar om Robin Hood och hans
fribytare. Lefde blott den ldrige Skipton-minstreln -- frutsatt
att man befinner sig i West-Riding af Yorkshire -- skulle han utan
tvifvel kunna frtlja mera n ngon lefvande om dessa underbara
personligheter. Men den lghalte Francis King, som kunde bermma
sig af att "few Kings had had more ups and downs in the world",
r dd sedan sexton r, och det kan derfre vara skrast att man
vnder sig till ngon ldrig mormoder eller farfader, som fr sina
barnabarn plgar sjunga gamla visor och ballader. 1 Staffordshire
och Herefordshire r ingen brist p sdana. Men framfrallt r man
i tillflle att lra knna de oddliga hjeltarne i den engelska
folksngen, om man deltager i folkfrlustelserna, hvarmed vrens
ankomst firas fverallt i bygderne, d ungdomen samlar sig kring
majstngen och i lustiga _may-games_ ger luft t sin glada stmning.
I Cornwall anstlles p den s kallade Furry-day (Floras dag) i
brjan af maj en fest, deri bygdens samtliga befolkning, kransad med
blommor och dansande i lnga rader, drar omkring ur hus i hus, under
sng och musik. "Robin Hood och Little John, sjunga de, hafva vandrat
till den glada grna skogen; ltom ock oss draga dit, att se hvad
de begge der bestlla, och att jaga i deras sllskap rbockar och
hindar, med ett _ha-lan-tow, rumble-o_." I andra trakter ter, ssom
Oxfordshire, Norfolk och Lancasshire, lefver en plgsed, hvilken
lifligt pminner om ett ldrigt bruk i vrt eget land. Vid de stora
hgtiderna, jul, psk och pingst, bilda sig vandrande sllskaper,
hvilka uppfra otympliga frestllningar af ett margfaldigt innehll,
och med mjligast ringa anvndning af dekorationer ooh kostymer. De
kallas _Morris- (moorish) dancers_, och stende karakterer i deras
prestationer, liksom i de ofvannmnde maygames, ro Robin Hood, frier
Tuck och maid Marion.[1]

Men dessa nnu lefvande hgkomster ro endast spridda qvarlefvor af
en kult, som i sextonde och sjuttonde seklerna var utbredd fver hela
England och Skottland, och hvari Robin Hood i sjelfva verket firades
som det glada landtlifvets skyddspatron och genius. Hans namn och
bedrifter lefde i tallsa visor och ordsprk, p flere orter bevarade
man hans bge och pilar ssom dyrbara reliker, och fester hllos _on
the Robin Hodes daie_, hvilken var en viss dag i brjan af vren. Det
var den muntra vrknslan, som gaf sig luft i den dyrkan man slunda
egnade honom, och hvarvid man kan sga, att minstrelen tyckes hafva
varit prest och det godmodiga skmtet predikan. Fretrdesvis fvades
vid dessa fester mlskjutning med bge, i hvilken nationalkonst Robin
Hood var det oupphinneliga idealet, fvensom staffktning, jemte
det man p enkla stllningar af brder uppfrde muntra majspel, i
hvilka Robin Hood var majkonung och Marian drottning. Ssom vi sett
hafva dessa fester nnu icke utdtt, men de firades icke d, ssom
nufrtiden, af enskildte; de voro en vigtig samfundsangelgenhet,
s att p frsamlingarnas bekostnad anskaffades Robin Hoods hatt,
handskar och banr, silfverpapper och klockor t dansarene, samt band
och mlade tyger t fruntimmerna, liksom ock ur frsamlingens kassa
bestreds _the mensterells_ arfvode samt ersttning fr Robin Hoods,
maid Marians och friga hufvudpersoners mda under ret; ty de tyckas
varit valda, i likhet med andra frsamlingens funktionrer, p lngre
tid; ssom gamla kyrkorkenskaper frn brjan af sextonde seklet allt
noggrant detaljerar.

M man icke fr ringa skatta vigten af dessa landtliga fester. De
sutto fast med djupa rtter i folkets inre lif och ro talande
vittnen om detsamma. Biskop Latimer i en af sina predikningar infr
Edward VI omtalar, huru han en gng p vgen hemt frn London
anlnde till en liten stad och snde bud, att han fljande morgon
ernade predika derstdes, "alldenstund, sger han, det var helgedag
och detta tycktes mig vara helgedagsverk. Kyrkan lg i min vg, och
jag tog min hst samt mitt sllskap och frde dem dit -- menande jag
skulle finna talrik samling i kyrkan; -- men nr jag dit anlndt,
fann jag kyrkodrren fast tillsluten. Jag tfvade der vl mer n
en half timme, tills p sistone nyckeln blef funnen och en af
frsamlingen kommer till mig, sgande: 'Herre, detta r en bullersam
dag hos oss, vi kunna icke hra eder; det r Robin Hoods dag och
frsamlingen r gngen ut att samla lf till festen, s att J vnten
den frgfves'." Och slunda mste biskopen, som var kldd i sin fulla
ornat, fvergifva predikstolen och lemna plats t Robin Hood, frier
Tuck och maid Marian, hvilka frn sin lftheater talte ett gladare
sprk till menigheten. "Och detta r ingen sak att le t", fortfar
den frbittrade prelaten, "det r en sak att grta t, en hgst
betnklig sak, att fredraga Robin Hood, som var en frrdare och
en tjuf, framfr Guds ords hrande och fr hans skuld bortstta en
ordets tjenare och missakta hans embete." Detta var en mgtig stmmas
protest emot folkhjeltens anseende, och redan nu begynte mngen
lrd och alvarlig man sga liksom ordsprksvis om ngot tomt och
ffngligt, att "det kan vara godt nog t drar, liksom historierna
om Robin Hood."

Samtidigt ansg sig styrelsen i Skottland med maktsprk bra bryta
folkets tillgifvenhet fr denne sin gunstling. Under Maria Stuarts
regering utfrdade parlamentet en statut "Anentis Robert Hude and
Abbot of Unreason", deri frordnades, att fr all kommande tid
hvarken Robert Hude, eller Little John, eller abbot of Unreason,
eller majdrottning finge vljas, vare sig i stad eller p land,
samt att, ifall provost, bailiff, magistrat eller borgerskap valde
sdan person, skulle de bta med fem rs fstning, men den som slik
befattning emottoge fr alltid frvisas landet. Detta hrda stadgande
vckte folkets djupa ovilja, och d frbudet skulle verkstllas i
Edinburgh, reste sig den lgre befolkningen, stngde stadsportarne,
stormade fngelset fr att befria en af sina anfrare, spridde
sig plundrande kring staden och tvang slutligen den frsamlade
magistraten, som den under stenkastning hllit insprrad, att
bevilja allmn tillgift t orostiftarne. Hrefter synes det som
om Robin Hood-festen ostrd blifvit firad i Skottland, eftersom
nationalfrsamlingen nnu 1592 klagar fver sabbatens vanhelgande
genom densamma.

Oaktadt denna opposition och frfljelse, var det p lngt nr
icke ute med folkhjeltens anseende ens hos de bildade. Han hade
vunnit ett stort insteg icke blott i baronernes slott, utan fven
vid hofvet, der isynnerhet Henrik VIII tyckes varit begifven p
majspel, mlskjutningar och Robin Hoodfester, och liksom vi sett,
att han frst smningom bland menigheten nedsjnk till en personage
i farcen, men dock fortfarande utgjorde ett uttryck fr deras
munterhet och vrgldje, s fortfor han fven lnge, att hos de hgre
kretsarne bibehlla ett visst chevalereskt anseende. Man har derp
ett mrkeligt bevis i en kavaliersng frn Cromwells tid, deri det
undertryckta partiet, som icke ppet vgade uttala sina knslor,
under hans namn besjunger Carl II:s misslyckade frsk att 1650
tertaga sin krona. Skalden kunde icke p engelska sngens omrde
finna ett populrare eller ett dlare namn att beteckna den tillbedda
prinsen, n _old Robin Hood of England_, ssom han af Shakespeare
benmnes.[2]

Hvem r d, frgar man, denne Robin Hood, denne Englands
fribytarekonung, som lefver genom seklerna med strre myndighet
n sjelfve den myndige biskop Latimer, och med makt att stta en
hel hufvudstad i uppror fr sin skuld. Se hr en frga, som icke
ltteligen besvaras. Han har en lng historia, om man s vill, han
har utfrt mnga bedrifter, varit med i tusende fventyr, gifvit
mer n en konung hufvudbry, och gifvit mnga sheriffer och andra
smtyranner deras bane; -- men det r allt i dikten och sngen.
Den faktiska historien, medeltidskrnikan, iakttager om honom en
enstndig tystnad. Frsta gngen hans namn i ngon urkund nmnes
r i titeln p ett gammalt latinskt poem _de Willielmo Wallace,
Scotico illo Robin Whood_, af r 1304. Redan d var vr hjelte en
s allmnt knd poetisk karakter, att hans namn kunde tjena till
belysning och frherrligande t den skottske fosterlandshjelten.
Fr andra gngen omtalas han uti _Pierce Plowmans visions_, der det
med bitterhet sges, att munkarne knna bttre _the rimes of Robin
Hode_, n sitt paternoster, och slutligen frtljer Johannes Fordun,
som skref sin _Scotichronicon_ i medlet af samma sekel, vid det han
omtalar frfljelserna efter folkpartiets nederlag vid Evesham 1265,
huruledes "d bland de proskriberade och iaktfrklarade uppstod denne
s ryktbare lnmrdare Robert Hood, med Little John och andra hans
medbrottslingar;[3] hvilka den draktiga mngden r s fast betagen
i att fira med komedier och tragedier, och om hvilka de hellre n om
ngra andra hra gycklare och minstreler sjunga sina ballader." Till
denna underrttelse lgger han nnu en anekdot, som ngot frmildrar
detta omdme,[4] och som r hemtad ur en af de folksnger, hvilka
finnas bevarade om den ryktbare mannen. Nu r Fordun visserligen en
kta krnikeskrifvare och har af de fleste moderna forskare, hvilka
skt bestmma Robin Hoods historiska karakter och tillvaro, blifvit
beropad ssom fullgod auktoritet; men han r hvarken gonvittne, ej
ens samtidig och landsman med den ifrgavarande personen, han skref
sin historia, enligt eget antagande, hundrade r efter Robin Hood,
och r uppenbarligen blott ett eko af folktraditioner, som trngt upp
till Skottland och der blifvit populra.

Hvad historien har att bertta r allts blott ett intyg, att Robin
Hood och hans mn varit engelska folksngens gunstlingar tminstone
sedan Edward I:s tid. P detta stt r man uteslutande hnvisad
till sngerna, fr att f veta hvem och hvad den mrkelige mannen
egentligen var. Och hr r ingen brist p kllor. Ifrn fjortonde
seklet finnes vl icke ngon sng om detta mne upptecknad och
bevarad; men desto flere frn det fljande, svl i manuskript
som i tryck. Folksngen om Robin Hood tillhr de frsta alstren
af engelska svl som skottska pressen, af hvilka den frra, i
sextonde och sjuttonde rhundradena, fortfor att utsnda honom
uti massor af lsa blad, s kallade _stall-copies_, ernade fr
publiken i de sm vrdshusen och p landsbygden, och frslda i
balladmnglarnes stnd (stalls) eller af kolportrer. Dessa samlades
i det sednare seklet till _garlands_, blomstersamlingar af Robin
Hood-litteraturen, ur hvilka de moderna editionerna, som besrjts af
Ritson 1795-1832, Gutch 1850, med flere, under sorgfallig jemfrelse
med manuskripterna, blifvit hopsamlade.

Af all denna poesi kan man nu gra en artig historia, hvartill
kunde lggas tskilliga sigter af sextonde rhundradets lrde,
hvilka funno det mdan vrdt att upptaga honom i sina historier
fver de ldre tiderne, och hvilka utan tvifvel, liksom Fordun,
hemtade notiser ur gngse, numera frgngna traditioner. Och man
finge slunda en bild af de bilder folkets fantasi under olika
tidehvarf skapat, man finge ock, i och genom sngens uppfattning af
fribytarlifvet, en frestllning om folkets eget lif, dess tnkestt,
dess poetiska gfva under de olika ldrarne, och stillvida r
Robin Hood, fven som diktad, en historisk personlighet, vrd att
icke frbigs af den hfdetecknare, som behandlar engelska folket
under de nmnda seklerna. Men, hvad vrde kunna dessa snger ega fr
knnedomen om den verklige, den faktiske Robin Hood, eller, hvad
upplysningar kan hfdeforskaren, som vill instta honom p hans rtta
plats i hndelsernas kedja, hemta ur folktraditionen? r icke denna
ock en historia, och r icke all historia till viss grad tradition?

Dock, derfrinnan ltom oss gra en annan frga. Hvartill tjenar
det, att gra sig all denna mda att uppdaga, hvem som varit det
ursprungliga originalet till hjelten i engelska folksngen? Han r
ju helt enkelt en idealbild af desse godmodiga, sunda, kraftiga
yeomnner, som pljde Englands jord under Edwarderne, Henrikarne
och det Tudorska huset; och icke plgar man ju vara s mon om, att
upptcka originalerna till andra poesins skapelser, till Othello,
till Harpagon, till Sven Dufva; tminstone fordra man icke att de
verkligen skola vara af historisk betydenhet.

Men det r icke med den traditionella sngen alldeles s, som
med konstpoesin. Han har icke sitt ena afslutade ideal, hvars
skapelsehistorie ligger dold inom ett menniskobrst. Han mste
betraktas i massa, eller hellre i grupper, af hvilka den till tiden
sednare utgr en utveckling af den till tiden ldre, inom hvilka
oftast hvarje sng r ett fragment af idealet, en episod ur det
hela, och till hvilka grupper finnes en ursprunglig upprinnelse. Man
frstr icke folksngen, om man ej frstr honom som en utveckling.
Idealet r i ingen grupp ett afslutadt helt, det ppnar sig med en
sida t en fregende, med den andra t en efterfljande grupp, ssom
frhllandet r med allt som r stadt i utveckling, och slunda ledes
man ndvndigtvis frn grupp till grupp, tills man kommer att frga
sig, hvar r upprinnelsen? Dessutom motsvaras denna utveckling af en
yttre historisk. Upprinnelsen r alltid ett faktum, till det minsta
af s stor betydenhet, att det anslagit folkets knslor, stmt till
dikt och sng. Men i samma mon den historiska utvecklingen frndrar
sttet att tnka och knna, forndras ock folkets uppfattning af
det ursprungliga mnet, och s uppkomma de skilda snggrupperna, i
det nrmaste motsvarande de skilda utvecklingsstadierna. Stundom
brister sammanhanget mellan de olika uppfattningarna af ett och samma
mne. S har man svrt att i den romantiske Arthur igenknna ens en
aflgsen likhet med nationalhjelten i de brittiske bardernes poemer
och triader, ja ens emellan denne och konungen i de armorikanska
folksgnerna. Det tyckes som frspild mda blifvit anvnd af alla de
forskare, hvilka sysslat med att uppdaga en s omrklig frndskap.
Men sdant intrffar merndels endast d, nr ett mne upptages ur en
verldsskdning till en annan, ssom hr, ur britternes nationella,
till romantikens kosmopolitiska. Ett sdant sprng har Robin Hood
icke gjort. Han frblir stdse en folkets man, utvecklingen af hans
poetiska personlighet gr parallelt med folkets egen historiska,
och derfre kan man, svl som man br, till Robin Hood-sngen ska
en historisk upprinnelse. Hrtill kommer nnu ett annat intresse,
frenadt med folkhjeltens ursprungliga karakter, som gifvit anledning
till talrika anstrngningar inom engelska och fven franska
litteraturen, att lsa denna frga.

Men huru man ur den traditionella sngen ensamt skall leda sig derhn,
r en annan frga. D den r stadd i en sdan stndig utveckling,
mste det ursprungligt faktiska vara utsatt fr ett kontinuerligt
vanstllande. Minnet sviker, det hopblandar vidt tskilda sgner
som samtidigt passera tiden, utelemnar andra, ger nya namn och nya
tidsbestmningar t de gamla mnena och, tvertom, instter under de
gamla namnen sednare hndelser. Men det finnes dock en enkel lag,
ett verkligt Columbi-gg, som sllan slr felt, svidt den tillmpas
p den del af traditionel sng som r kta folksng. Folket r
icke lrdt, det har gemenligen inga andra kllor n sitt minne att
hmta mnen utur, det upptar intet ur urkunder och manuskripter.
De ldsta erinringar, namn, hndelser eller sigter, vsendtligen
tillhrande mnet, hvilka i sngen fortlefva, mste d antingen
vara ursprungliga, hrstammande frn sngens upprinnelsetid, eller
ock vore sngen ldre n de ldsta erinringar han innehller,
hvilket just icke kan vara rimligt. Med ledning af denna enkla sats
har Villemarqu omsider bragt frgan om Arthursagans hrstamning
till lyckligt slut. Frn den ena uppfattningen har han, med att
afsndra de gamla dragen, ledt sig till den andra och slutligen till
urkllan. I den kta folksngen, der frndringen r lngt mindre,
mste tillochmed af det ursprungliga idealet bibehlla sig spr nda
till sngens slut, liksom en grundfrg i de mnga skiftningarna.
Bland de svenska folkvisorna finnes i Arwidssonska samlingen af
Fornsnger en om "Stolt Herr Alf", skerligen icke uppptecknad fre
sextonhundratalet och begynnande slunda:

    Vpp s vacknade Allfwens frw,
    Hon tahlade till sin bonde.

Den frtljer huruledes Herr Alf red till sin svrfaders, konung
Assmunds, grd och derstdes blef lnligen inbrnd. Redan detta
allmnna pminner starkt om Ingiald Illrda och ynglinga tiden
fverhufvud. Men att sngen kallar Herr Alf till bonde, att konungen
fre sin illgrning anropar _Oden Asagrim_, att Alfvens mn
upphnga konungen fast de derigenom "f inge bter", ro drag, som
ovedersgligen frlgga denna dikts upprinnelse till hednatiden, och
mhnda icke lngt frn ynglingaperioden: ty hvadan skulle folksngen
erhllit dessa drag, om de ej nedkommit i traditionen? P samma stt,
om Robin Hood-sngen infr en riddare, som sger sig erna tga till
det Heliga Landet, r det sannolikt att den sngen kommer frn en
tid, d sdant var allmnt och vanligt, och d han frtljer att
hjelten befriat ngra bnder, som voro dmde att hngas fr brott
emot jagtlagarne, finnes intet antagligare n att antaga denna sgen
hrstamma frn en tid, d jagtlagarne nnu hllos i s blodig helgd.
Genom att p detta stt afsndra erinringar, som hnvisa lngst
tillbaka i tiden, hoppas vi komma till sannolikaste lsningen af
frgan, hvem och hvad var den ursprungliga hjelten i Robin Hoodsngen?

Man har icke alltid gtt nog frsigtigt tillvga vid lsandet af
denna frga. I strid med folksngens art, att vara i traditionen
fortlpande sgner, har man tagit vissa af hans uppgifter fr
fullgoda utan vidare, och skt p grund af dem instlla mnet p en
eller annan plats i historien. Isynnerhet har man fstat sig vid
namnet Robin Hood, ehuru deri ingen tidsbestmning kan ligga -- om ej
mhnda den vaga af att namnet utgr en blandning utaf normandisk och
anglosaxisk mundart -- alldenstund detta namn mycket vl kan vara en
sednare tillsats. Man har ock dragit sina olika slutsatser, af olika
berttelser om fribytarens samqvm, n med konung Edward I, n med
Richard Lejonhjerta, ehuru den sednare mste med skl misstros ssom
en tillsats frn sextonde seklet, den frra ter icke hnvisar lngst
bort i tiden, utan godt kan vara en tillsats d sngen passerade kung
Edwards tid.

Den som frst framdrog Robin Hood ur hans ovrdiga lge bland platta
blomstersamlingar och i balladmnglarstndena, samt erbjd honom
som ett instressant freml t forskarene, var Mr Josef Ritson, en
af de originellaste och tillika lrdaste mnner England egt. Han
var en man, full af de besynnerligaste litterra infall, och full
af kolossalt lrdomsfrrd till att frsvara dem emot alla sina
talrika motstndare. Ett af hans infall var att taga sig Robin
Hoods rerddning, hvilket han gjorde med ett nit, som om hans
egen ra berott derp. Han r synbarligen i "high spirits" d han
frtljer om denne personlighet, som stlde sig i opposition mot
allt bestende, han njuter d han fr bevisa, att dennes laglsheter
ro platt intet tadelvrdare n mnga konungars handlingsstt, bde
frr och sednare, och han blir munter af skadefrjd vid allt det
frfng fribytaren gjorde prester och munkar, alldeles som om hans
egen hufvudfiende, biskop Percy, befunnit sig bland de utplundrade
prelaterne. Sitt "Life of Robin Hood", som fregr balladsamlingen,
har han utrustat med snart sagdt hvarje rad, hvari det namnet
frekommer hos ngon engelsk historisk, litteraturhistorisk,
sknlitterr, modern eller gammal frfattare, och med tillhjelp af
denna lrdom sker han bevisa, att Robin Hood var fdd 1160 och
dog den 18 nov. 1247, samt var ingen mer eller mindre n en Robert
Fitz-ooth, earl af Huntingdon, som fr ngon orsaks skuld slagit
sig p fribyteri.[5] Mr Ritson lskade precisa data, som man ser,
men var icke lika mon om kllorna. Han anfr fr sina ratal en
gammal biografi i manuskript (numera publicerad af Mr Gutch, vol. 1,
appendix) frn sednare hlften af sextonde rhundradet samt Maire
(Maiors) Britannia: Historia och Stowes Annales frn 1592. Han kan
dertill lgga fyra ballader, hvilka frstta fribytaren i berring
med Richard Lejonhjerta. Men dessa sednare ro dock, ehuru de
behandla gamla sgner, bde till styl och behandlingsstt fga ldre
n Mair, hvarfre, d de ldre och kta balladerna frn femtonde
rhundradet icke omtala en sdan berring, Ritsons tidsbestmning,
hvad vrde den frfrigt kan ega, tminstone icke p detta stt kan
ur folktraditionen bevisas. Hvadan sextonde seklets minstreler och
hfdetecknaro m hafva bekommit sigten, r icke mjligt att uppdaga,
men fr oss har den endast vrde ssom varande deras sigt i saken.
Hvad ter den dla hrkomsten vidkommer, finnes den, svidt vi erinre
oss, icke ens antydd i ngon ballad. Den var dock redan 1569 "olde
and auncient", delas frn denna tid lnge af de lrde, t.ex. Leland
och D:r Stukeley, hvilken sednare, nstan samtidig med Ritson, med
mda och omsorg upprttade ett stamtrd, som p mdernet ledde nda
upp till Wilhelm Erfraren. Den sten, som nnu 1715 betckte hvad
man ansg fr fribytarens graf vid Kirkleys nunnekloster, ger honom
denna rang och vrdighet, och, framfrallt, det r i denna skepnad
han infres p scenen af Anthony Munday under Shakespeares tid. Men
intet kan vara mera fremmande fr Robin Hood-sngens folkmssiga ton,
n en sdan sigt, hvilken otvifvelaktigt har sin uppkomst deri, att,
d folkhjelten skulle infras i detta rhundrades adeliga kretsar,
hans plebejiska personlighet icke ansgs nog intressant, med mindre
den dolde ngonting bttre opp, under det ett hgadeligt namn ensamt
kunde vara den tidens lrde en rimlig frklaringsgrund till hans
popularitet. Ocks framstlles den af Ritson med en ltt ironisk
anstrykning, s att man icke rtt vet hvad han egentligen tnker
derom, och nstan frestas till tron, att han omfattat den blott fr
att erhlla en stridsorsak till emot sin gamle ovn, biskopen af
Dromore, som frkastat en sdan slags rerddning.

Biskop Percy hade redan trettio r tidigare upptagit i sina "Reliques
of ancient English Poetry" en af Robin Hood-balladerna, _Robin Hood
and Guy of Gisborne_.[6] Lika skarpsynt i sin forskning, som fri frn
alla infall, antog han att sngens hjelte mste hafva varit hvad
sngen utger honom fr, en _yeoman_, tillhrande denna i bgskytte
utmrkta befolkning invid skogarne, af hvilka mnga inom desamme
ndgades ska tillflykt undan de normandiska jagtlagarne. Han antar
ock Richard Lejonhjertas regering som den tidpunkt, d Robin Hood
med sitt band herrskade i Sherwood, frvrfvande sig oddlighet
genom sin fverlgsenhet i det nationella vapnet, genom sitt mod och
sin chevalereska maxim att taga af de rika och gifva t de fattiga.
Mhnda finnes i denna sigt ingenting falskt. Hjelten i Robin
Hood-sngen var utan tvifvel i tiden en yeoman p samma gng som en
fribytare, hvilken opponerade sig emot de blodiga jagtlagarne och
i sitt handlingsstt leddes af chevalereska knslor; troligt ock,
att han lefde p den af Ritson och Percy fixerade tiden. Men detta
allt r hos Percy ett antagande, han har intet bevis att anfra, och
han har dessutom nnu ej insett det intressantaste i folkhjeltens
karakter, det, hvaraf hans oddlighet egenteligen hrleder sig.

Detta r hans politiska betydelse. Hjelten i ifrgavarande snger --
vi mena icke just mannen med namnet _Robin Hood_, utan karakteren som
af detta namn betecknas -- r verkeligen en historisk personlighet,
som intagit en mrkelig stllning,  ena sidan till folket,  den
andra till de herrskande. Han har varit en folkets man i tiden och
derfre fven frblifvit det i sngen, han har, ledd af sympatier
och naturliga band till att frena sig med dem, som inom samhllet
utstodo det frtryck han i sina skogar undflytt, ihrdigt sttt i
opposition mot de frtryckande, han har varit en kta demokratisk
karakter. Hade derfre biskop Percy angifvit ssom fribyteriets
orsak icke blott jagtlagarne, utan det frtryck som i allt herrskade
i samhllet, och som motiv till fribytarens maxim att taga af de
rika och gifva t de fattiga, icke blott ett chevalereskt sinne utan
folkliga sympatier, skulle redan han uttalat den rtta uppfattningen
af Robin Hoods historiska karakter. Men han kunde det knappast, ty
dertill erfordrades en annan sigt om folkets dvarande stllning och
tillstnd inom samhllet, n p hans tid var gllande.

Fre sir Walter Scott hade ingen historieskrifvare frsttt att
i riktig dager skda frhllandet mellan stammarne i England
under tiderna efter erfringen. "Man framstlde, engng fr alla,
Anglosaxarne kastade till Normandernes ftter, man skildrade en enda
strid; och derefter tersgos hvarken Normander eller Anglosaxare,
hvarken segrarene eller de besegrade p deras blad", sger M. Thierry
i sina _Dix ans d'tudes historiques_; till dess romanfrfattaren
i sin msterliga "romance", _Ivanhoe_, kommer dem till hjelp och
kastar snillets ljusstrle fver frhllandet. Han frst insg, att
den lgre befolkningen nnu vid slutet af tolfte seklet mste hafva
bibehllit tydliga spr af sitt anglosaxiska ursprung, och att, genom
denna nationalknsla, hatet mot de _fremmande_ herrskarena mste
hafva bidragit att stegra hatet mot de _frtryckande_ herrskarena.
Mhnda med ngot fr skarp frglggning blir derfre, enligt hans
framstllning, den anglosaxiska jordbrukaren en man, hvilken lefver
afstngd frn alla samhllsaffrrer, frskansad i sin boning som i
ett stndigt belgringstillstnd, r till sina seder, dolsk till sitt
sinne och med ett inbitet hat till allt hvad normandiskt heter. Ssom
ett eget parti inom denna befolkning stller han fribytarne, hvilka
i skogarne lefde ett muntert och oberoende lif, i fredlig berring
med densamma, men stndigt sysselsatte att hmnas de nationella
ofrrtterna i ett ofrsonligt krig emot fremlingarne. Han ger t dem
till anfrare p denna tid folksngens hjelte, Robin Hood, som han
stter i berring med Richard Lejonhjerta, troget tecknande detta
mte enligt folksngen om "Robin Hood och konungen".

Denna sigt om fribytarnes stllning och betydelse upptar M. Augustin
Thierry, hvilken, ssom han sjelf skall hafva berttat,[7] just
vid lsningen af Ivanhoe knt sig manad till sitt framtida lysande
litterra kall, i det han dervid erfarit en af dessa sinnesrrelser,
som vckas af ett nytt ljus uppgnget fver dunkla mnen. Hr hade
han lrt sig fatta, att folkena och generationerna hafva ett lif
liksom individerna, med en enhet i passioner, i ideer och nskningar,
hvilken fverlefver fven dess politiska sjelfstndighet. Med denna
frutfattade mening gick han sedan till tecknandet af _la Conqute
de l'Angleterre_, det r, till tecknandet af de yttringar utaf
anglosaxiska folkets lif, som kunna spras efter slaget vid Hastings.
I denna teckning framst de fngslande berttelserna om de fgelfrie
Anglosaxarnes den, hvilka i skogarne fortsatte nationalkriget,
och hvilka vid slutet af tolfte seklet nnu terfinnas i Sherwoods
fribytare. Under hans mlande penna blifva desse "la dernire troupe
de brigands anglais _qui ait eu un caractre politique_", Robin
Hood blir den siste af Herewards efterfljare, hvilken frtjenar
att af historien omnmnas. Naturligtvis har M. Thierry, lika litet
som biskop Percy, ngra bevis att andraga ur den yttre historien
fr denna sin sigt, hvarmed han infrlgger hjelten frn femtonde
rhundradets folksng just p detta stlle i historien. Men han
anvnder dock inre bevis ur sngen sjelf, i hvilken han terfinner
erinringar och drag, som pminna om tolfte seklets frhllanden, s
vsendtliga, att han icke tvekar antaga, det dessa snger ftt sitt
ursprung frn sagde tid.

Detta r en sannskyldig rddning af folkhjeltens ra, och genom en
sdan uppfattning af sngen r ock mjlighet gifven, att komma dess
upprinnelse p spren. Ssnart engng Robin Hood icke mera fattades
ssom en simpel bandit, med mer eller mindre chevalereska tnkestt,
utan som en fosterlandshjelte, "hvilken folkets nationalknsla i
tiden sanktionerade till heros", och hvilken det derfre, fven
under kommande skiften, omgaf med frkrlek, mste sngen hafva en
historisk upprinnelse. Sir Walter Scott och M. Thierry hafva fixerat
den i likhet med Mr Ritson och biskop Percy till Richard Lejonhjertas
tid, och vi medge oss genast hafva omfattat deras sigt, redan innan
vi knde sklen fr en annan, som ngot modifierade densamma. Man har
svrt att icke fvertygas, d M. Thierry r den fvertygande, och
svrt att icke se en sak s, som sir Walter Scott sett henne.

Denna M. Thierrys sigt framkallade i _Westminster Review_ fr
1841 en artikel af obekant frfattare.[8] Utan att vilja frndra
den allmnna karakter, som den franska historieskrifvaren gifvit
folksngens hjelte, skjuter denne honom lngre framt i tiden. Robin
Hood r otvifvelaktigt, sger han, en kmpe fr folkfriheten, som
med sitt mod, sin fintlighet och styrkan af sitt anhang har skt
att vrna de svagare emot de mktigare, i en tid af inbrdes strid
och frtryck. Men det var icke under Richard Lejonhjertas, det var
under Henrik III:s regering han utfrde sina bragder, det var icke
som Anglosaxare i kampen fr den "gode kung Edwards lagar", det var
som partigngare fr Magna Charta och det Oxfordska parlamentet
under Simon af Montforts fana han tillvann sig folkets bevgenhet,
han var icke den siste frfktaren af det anglosaxiska folkets
nationella sjelfbestnd, han var en af de frste bland de demagoger,
hvilka smningom ledt det engelska folket till frihet och tryggade
rttigheter; men nr folkpartiets sak gick under i slaget vid
Evesham, drog han sig undan till Sherwood, derifrn han kommit, och
fortsatte der striden p fribytarevis. Denna sigt, till hvilken Mr
Gutch i sitt anfrda arbete obetingadt ansluter sig, r dock ldre
n artikeln i Westminster Review. Den uttalas, fven den, till frst
af en romanfrfattare, dock icke en af frsta ordningen, nemligen
Mr James, i _Forest days_. sigten stder sig hufvudsakligen p
Forduns ofvananfrda uppgift. Den lgger dertill en antydning af
denne krnikeskrifvares lrjunge och fortsttare, Bower, som i sina
tillgg till Scotichronicon under ret 1266 anfr fljande: "Nu lefde
Robin Hood som fgelfri i snr och skogsdungar." Men vi hafva sett
att Fordun r endast ett eko af folksngen, och hans fortsttare har
heller icke annat vrde. I stllet fr att stda sig p ett yttre
historiskt bevis, ssom den sjelf vill tro, har denna sigt i sjelfva
verket icke annat n upptagit den ldsta hypotes som om folksngens
hjelte uppstllts, nemligen Forduns. Men den stder sig fven p
en uppgift af folksngen sjelf, och dertill den lsta och den
frtrffligaste af alla Robin Hood-ballader, _A Lytell Geste of Robin
Hood_. Hr frlgges verkeligen hjelten fvenledes i berring med
en konung och alldeles p samma stt, som i de af Mr Ritson anfrda
balladerna; och konungen heter hr Edward. Det r nu Edward I, som
i munkdrgt lter fnga sig af fribytarne, af dem undfgnas med
sitt eget villebrd, och slutligen frmr dem att gifva sig i hans
tjenst. Men denna uppgift, hvilken sednare af sngen sjelf passas in
p Richard Lejonhjerta, och af andre forskare p Edward II, och som
likavl kan passas in p hvilken konung Edward, Henrik eller Richard
som helst, har ensam ingen bevisande kraft. Sgnen sjelf r utan
tvifvel gammal, men namnet p konungen kan hafva tillkommit sednare.
Mhnda r det detta namn, hvilket bestmt Fordun till hans uppgift,
liksom det bestmt frfattaren i Westminster Review att terupptaga
den.

Mot hvardera dessa tidsbestmningar, svl M. Thierrys, som den
sistanfrda, kan man invnda, att de motsgas af folksngen sjelf.
Man mrker i ena fallet intet spr af denna fiendtliga sinnesstmning
mellan stammarne, af detta nationalhat emot en fremmande konungamakt;
i det andra fallet ser man icke att folkhjelten skulle deltagit i
ngot annat krig, n det han sjelf utfr i sina skogar, man hr ej
talas om grefven af Montfort, ej heller rjer sig ngot hat emot ett
konungskt parti.

M. tienne, som i Revue des deux Mondes infrt en frtrfflig
artikel, _Littrature populaire de la Grande-Bretagne_, hvilken i
mnga afseenden tjenat oss till ledning, anfr denna invndning emot
antagligheten af den frra sigten; men han underlter att gra det
emot antagligheten af den sednare, ehuru den utan tvifvel der haft
mera giltighet och kraft. Folksngen bibehller den ena och glmmer
under sitt lopp den andra erinringen, sannolikt allteftersom de vid
hennes upprinnelse rkat antaga mer eller mindre anslende och liflig
form. Under de tvenne seklerna frn Richard Lejonhjerta till femtonde
rhundradet har han s mycket lttare kunnat glmma det gamla grollet
mot Normanderne, som ngra Normander under strre delen af denna
tiderymd icke mera funnos till, och s mycket lttare frbise hatet
emot normandiske konungen, som detta redan under Richard Lejonhjertas
tid var temmeligen utplnadt. Deremot r det ofrklarligt, ifall det
s vore, att Robin Hood kmpat under Simon af Montfort, huru sngen
p hlften kortare tid hunnit frgta alla erinringar, som kunde
karakterisera denna tid, och det s mycket ofrklarligare, som han d
skulle tappat minnet af de vigtigaste hndelser i fribytarens lif,
icke af en blott _sinnesstmning_, ssom i det frra fallet.

Af fregende framstllning ser man, att det visserligen icke r
ngon brist p gissningar och sigter i afseende  Robin Hood.
Alltsedan Ritsons tid har det gtt denne man af folket ibland de
lrde, ssom det gr en nykomling i en salong; man gissar, man
funderar, man forskar hvem han egentligen kan vara, hvad han gjort,
hvar han lefvat och hvad som i all verlden kunnat infra honom i
sllskapet. Han har bland de lrde i England upptrdt med samma
deciderade succs, som kung Arthur och tableronden bland de lrde i
Frankrike. Genom detta deras intresse har han fr andra gngen, i
nittonde seklet, blifvit utsatt fr en utvecklingsprocess, fastn i
teorier och sigter; liksom han frn tolfte till sjuttonde seklet
var fremlet fr en sdan genom folkets intresse, men i snger och
sgner. S har han nu ifrn att vara rtt och sltt en strtrfvare,
blifvit en munter och chevaleresk yeoman, och omsider en folkfrare.
Med detsamma har han blifvit allt yngre och yngre, ifrn att vara
samtidig med idealet fr det normandiska baronaget, har han blifvit
samtidig med Edward I. Men detta r icke allt. Man har icke trttnat
att uppstlla n flere hypoteser.

Fr sju eller tta r sedan samlade sig i nejden af den bygd, som
en gng var vittne till Robin Hoods och hans fribytares muntra
bedrifter, ett stort antal lrde till ett arkeologiskt _meeting_.
Naturligtvis innehades ordfrandestolen af ngon hgtfrnm man, det
var denna gngen hertigen af Newcastle. Hufvudsakliga anledningen
till mtet var Robin Hood. Man hade gjort en betydande upptckt,
hvilken den lrda samlingen skulle stta sig att begrunda. Den
ofrtrutne Mr Gutch, som ngot r tidigare utgifvit sitt ofta anfrda
arbete, hade frberedt handlingarna. Upptckten var dock icke hans,
den tillhrde Mr Joseph Hunter, som under sina grfningar bland de
gamla protokollerna i skattkammar-arkivet funnit ur Plantagenetska
familjens hoprullade hushllsannotationer, att en Robin Hood varit
hoftjenare, "porter of the chambre", hos Edward II, och i femton
mnader uppburit sina tre pence ur den kungliga kassan. Denna
ovntade upptckt hade bragt den lrde referenten frn hans frra
fvertygelse till att antaga detta sednare datum. Det r nemligen
fallet, att af alla regenter med namnet Edward endast den Andre
veterligen beskt Sherwood, hvarfre intet kunde vara sannolikare,
n att det just var han, den minst ridderlige af dem alla, som
sngen menade med sin konung Edward, hvilken i munkdrgt begaf sig
till Sherwood, och efter en treflig samvaro frde fribytarehfdingen
till sitt hof, der denne, sger sngen i mrkvrdig endrgt med de
kungliga hushllsrullorna, drjde endast femton mnader[9]. Mr Hunter
har ett r sednare af sitt fynd gjort en intressant och lrd bok,
hvilken vi icke varit i tillflle att se. Skulle han der andraga,
icke blott yttre tillflligheter, utan ock inre ur sngerna hemtade
bevis fr att folksngens hjelte r den samme Robin Hood, som i
allskns lugn uppbar tre pence om dagen af konung Edward II, vore
det i sanning rtt ledsamt; ty d vore det bestldt med hela hans
karakter som historisk person och folkfrare. Icke kunde han d hafva
varit med om slaget vid Evesham, sframt han ej gjorde sin hoftjenst
vid ungefr ttatiofem r, n mindre hade han kunnat lefva "in better
daies, in first Richards daies". Men M. tienne, som anvndt hans
monografi till sin uppsats, sger: "il faut vraiment que sa thorie
soit bien _impossible_, pour que nous la rejetions malgr tant de
vraisemblance." Det mtte d vara s, att skickelsen i form af en
hofbetjent med tre pences ln, och som kanske af ffnga tagit sig
namnet Hood, velat med de lrde, isynnerhet Mr Gutch, drifva ett
oskyldigt gyckel.

Dock, kanske finnes det en utvg, att t forskningen rdda fven
denna sigt om Robin Hood. Ehuruvl folksngens hjelte utan tvifvel
r en man af Richard Lejonhjertas tidslynne, och sngen i de
dvarande frhllandena tagit sin upprinnelse, r dermed icke sagdt
att fribytarehfdingen p denna tid bar namnet Robin Hood. Han
kan godt hafva dfrtiden hetat Robert Loxley, efter det stlle i
Yorkshire, nra Sheffield, hvilket folktraditionen anger som hans
fdelseort;[10] han kan vidare hafva fr sitt lefnadsstts skuld
erhllit tillnamnet "O' the Wood", enligt den urldriga engelska
plgseden att af allehanda freml gra bi- och knamn, af hvilka
namn sedan sammandragningsvis blifvit Robin Hood, eller Whood, ssom
namnet ock stafvas. Men han kan lika godt p denna tiden hetat
ngot annat, och emottagit det namn, hvarmed han i den slutligen
upptecknade sngen betecknas, af sagde hofbetjent, som fre sin
fredliga sysselsttning trhnda varit en s vlbekant och kanske
ock p sitt stt besjungen riddare af stigen, att han befanns vrdig
gifva namn t den mest besjungna hjelte engelska folket egt. Men
tyvrr vete vi af den ofvananfrde titeln p latinska poemet om
William Wallace, att Robin Hood redan 1304 var ett mngbesjunget namn
p en fribytare, som kunde stllas sida vid sida med den skottske
fosterlandshjelten; hvilket ter icke passar in p hofbetjenten.

Det borde dock icke synas s ofrklarligt, att historien ej i sina
manuskripter frvarat namnet Robin Hood. Mr Ritson har kunnat
frklara sig denna frtegenhet endast som en illvilja hos Mathias
Paris, Benedictus Abbas och andra munkar, hvilka skrefvo denna
tidens krnika och, liksom till hmd fr allt hvad han frbrutit sig
mot det andeliga stndet, utelemnade honom frn sina berttelser.
"L'histoire a ses injustices et ses vengeances", sger ock M. tienne
till frklaring deraf. Men ej ens krnikan kan hinna detaljera alla
namn och hndelser, som ing i ett historiskt frhllande, allraminst
ifall detta blott utgr en biomstndighet i det stora hela. Hon
lemnar dem t lokaltraditionen att frvaras, och tnjer sig sjelf
med att nmna det allmnna af saken. S glmmer hon icke att
upprepadt omnmna fribyteriet i England under de frsta rhundradena
efter erfringen, tadlande och smdande ifall hon r normandisk,
full af medknsla om hon gtt ur anglosaxisk penna; men ju mer det
fortsatta motstndet i skogarne blef hopplst, s att de fgelfrie,
ssom i slutet af tolfte seklet, begynna glmma sin ursprungliga
stllning och sin nationella uppgift samt upphra att vara farliga
fr den normandiska styrelsen, inskrnker hon sina meddelanden till
att blott nmna deras tillvaro, fverlemnande t inbyggarne i nejden
att bevara i minnet deras bedrifter och namn. Dessa lokaltraditioner
uppsamlar sedan sngen och bearbetar, tills de sammang till en
enhet af hndelser, grupperade kring en och samma hufvudperson.
Liksom ett komplement till krnikan, utgr han frn samma allmnna
tidsfrhllande som i den finnes uppskrifvet.

Vid ofvannmnde arkeologiska mte uttalades fven en sigt, som sker
med ett Alexanders-hugg lsa knuten. Alldenstund, s resonnerade
Mr Halliwell, historien enstndigt tiger i afseende  denna
personlighet, som dock, ifall han verkeligen funnits till, enligt
folksngen bordt spela fr stor roll, fr att af historien kunna
frbigs, s r han uppenbarligen frn brjan till slut diktad, har
aldrig existerat annorstdes n i folkets fantasi, r, ssom Mr
Halliwell uttrycker sig, _mytisk_. Ehuru det icke anges, r denna
mening blott en resum af den Mr Tho. Wright i sitt tidigare utkomna
arbete, "Essays on the Litterature, Superstitions, and History of
England in the Middle Ages", uttalar som sin tanke i den svrlsta
frgan. Men i s fall har referenten icke fullt framstllt hans
sigt. Mr Wright, som utan tvifvel fr nrvarande r Englands
yppersta litteraturhistoriker, kallar icke Robin Hoods personlighet
mytisk, i den mening att han skulle sakna allt historiskt underlag;
ty d terstode ju endast antagandet, att Robin Hood, i likhet med
_hobgoblins, pucks_, elfvor, dvergar och dylikt, utgtt frn en
naturskdning, i hvilket fall sngen om honom vore theopoetisk; --
ty ett tredje ursprung gifves icke fr folksngen. Finnes ej frst
en skdning antingen af menniskolifvet eller af naturen, uppstr
ingen fantasiprodukt. Men Robin Hood-sngen antyder p intet stt
ett ursprung frn den sednare kllan. Sedan derfre Mr Wright dragit
Robin Hoods existens i tvifvelsml, tillgger han: "det uppstr
likvl nu en intressant frga: hvem var d den person, som i dessa
ballader br namnet eller titeln af Robin Hood? -- en frga hvilken
skert icke tillter en ltt lsning." Han insg sledes, att, om
ock icke en Robin Hood kunde vara originalet till hjeltebilden i
folksngen, mste der dock funnits ngon. Om den individuelle skalden
skapar intet ur sig sjelf, utan omskapar verkligheten, hvilken lefver
i hans inre ssom hgkomster, mste folket n trognare reproducera
sina hgkomster, alldenstund det r, d det engng slr sig p att
vara historiskt, lngt mera bundet af objektiviteten. Men hoppades
den bermde forskaren, att man kunde pfinna ngon annan faktisk,
eller fven ngon historisk personlighet, hvilken i Robin Hoods
stlle kunde insttas som original fr bilden, s har han visserligen
stllt uppgiften s, att den icke tillter ngon lsning alls. Endast
s kan den lsas, att Robin Hood betraktas som en sammanfluten bild
af lokala hgkomster, fr hvilken ett verkligt fribytarlif legat till
grund.

Genom denna skrskdning af de olika sigterna om Robin Hoods
historiska karakter hoppas vi hafva vunnit ett visst fretrde, en
viss bevgenhet hos lsaren fr sednare delen af tolfte seklet. Vi
begynna derfre vr framstllning af Robin Hood-sngens utveckling
med att tillse, i hvad mon den sammanflutna hjeltebilden i folksngen
pminner om sin upprinnelse ur tidsfrhllandena i detta sekel. Vi
anvnda dervid metoden som tidigare uppstlts, att ur sngen uttaga
de erinringar som hnvisa lngst tillbaka, och se huruvida de passa
in p den antagna tiden. Vi hoppas, genom en sdan sammanstllning,
vinna ett fotfste i den historiska verkligheten, p samma gng som
vi vinna ett slags urbild fr sngen, frn hvilken det sedan, i de
fljande afdelningarna, blir ltt att spra dess utveckling.

Naturligtvis anvndes hrvid frmst de ldsta sngerna, ssom de,
hvilka mest bibehllit af det ursprungliga. Robin Hood-sngen
snderfaller nemligen i tvenne vsendtligt olika cykler: en frn
femtonde, och en frn sextonde samt sjuttonde seklerna. Den frra
utgres af trenne snger, bland hvilka _A Lytill Geste of Robin Hood_
intager frmsta rummet. Dock befinnes det, att fven den sednare
cykeln innehller ett och annat ursprungligt drag, som icke ingr i
hvad man frn femtonde rhundradet har frigt.


I.

De svrigheter, som ofelbart skola mta oss i denna framstllning,
bero p ett rigtigt uppskattande af frhllandena inom samhllet.
Vid bristen p belysning af de lgre klassernas stllning, tillstnd
och tnkestt under sednare hlften af tolfte seklet, mste man akta
sig att konstruera de f fakta, som erbjudas, efter en frutfattad
opinion, eller fven efter sitt behof. Derfrutom lemnas ltteligen
i sdant fall t Imaginationen ett spelrum, som endast d icke
r vdligt, nr den ledes af ett skarpsynt snille. Ocks erna
vi fverlemna ledningen t M. Thierry, endast med tillgg af de
f bidrag engelske historieskrifvarne Lingard och Sharon Turner
kunna lemna till kompletterande af l'Histoire de la Conqute de
l'Angleterre.

De blodiga och bittra minnen genom erfringen intryckts i
anglosaxiska folkets sinne voro i sanning icke egnade att ltteligen
utplnas. Det lider intet tvifvel, att ju ttlingarne i andra och
tredje led nnu skulle bibehlla i godt minne den stora olycka,
som fvergick deras frfder, d de fremmande slgterna inkommo i
landet, misshandlade dem, frtrngde dem frn gods och grund, samt
berfvade dem alla politiska rttigheter; helst ett fremmande sprk,
ett krnkande frakt och dagligen fortgende orttvisor frn de
mgtiges sida kraftigt hjelpte traditionen att hlla minnet friskt.
Detta minne i frening med den nationella olikheten, som fortlefde
i blodet, i knslorna, i tnkestt, seder och bruk, mste genom
rhundraden hlla ett svalg ppet mellan de tvenne folkstammarne,
hvilka i erfringen tvungits att bo med hvarandra, p samma jord och
i samma samhlle.

Men  andra sidan fr man heller icke frbise, att frnvaron af
all politisk verksamhet, betydelselsheten inom samhllet, armodet
och hopplsheten under mer n ett sekel mste inverkat till att
desorganisera den underkufvade nationen. Sedan frsken att tertaga
hvad den frlorat ohjelpeligen strandat, och dermed allt hopp,
all tanke p en tererfring vikit, begynte fven det nationella
medvetandet om, hvilka rttigheter henne frnrfvats, frlamas och
slutligen bortd. Vanan och tiden, dessa ofelbara lkare fr alla
sr och smrtor, nationers som individers, hade smningom lrt det
anglosaxiska folket, att sjelft anse sig som en samhllsklass, en
nation, bestende blott af borgerskap och allmoge, fr hvilken
det var en ohjelpelig och fast ordning, att den lefde i frtryck
och armod, medan den herrskande folkstammen var rik och mktig.
Hrmed hade en vsendtlig frndring i de bgge stammarnes inbrdes
stllning intrdt. Sndringen var icke mera blott en nationel,
utan lika mycket en social, nationalhatet var frblandadt med
och stod i begrepp att vika fr fiendskapen mellan rikedom och
fattigdom, mellan de herrskande och de beherrskade. Om Anglosaxaren
nnu bevpnade sig emot Normanden, skedde det icke mera fr att
frjaga inkrktaren, utan fr att tvinga honom till billighet och
mensklighet. D Thomas Becket i spetsen fr munkar och lgre prester
reste sig emot konungen, baronerne och det hgre kleresiet, gick den
nationella rrelsen endast ut p att i kyrkans sjelfstndighet och
oberoende frsvara Anglosaxarnes sista tillflyktsort undan frtrycket
i samhllet;[11] och d Guillaume longue-barbe under sednare ren
af Richard I:s regering reste sig med Londons borgerskap, var hans
afsigt blott den, att erhlla en jemnare frdelning af utskylderna.
Hvardera offrade lifvet fr sina afsigter, och kring hvarderas minne
gjt det anglosaxiska folket, enligt sin fromma vana, glansen af ett
martyrskap; man vallfrdade till deras grafvar, man samlade stoftet
som drnkts af deras blod, och man firade sorgefester till deras
minnelse. Men det var en annan, en ny knsla som hri gaf sig luft,
n den sorg och frtviflan, som i brjan p rhundradet samlade
skaror af vallfrdande kring Eghelwins, Waltheofs, Wulfstans och de
andre under erfringen fallne patrioternes grafvar. Egde man blott
de snger folket under denna period diktade, skulle helt visst de
bittra minnena af nationens olycka framtrda bde i sngens stmning
och i uttryckena. Men hvilka nationella mnen skulle den frn denna
tid kunnat upptaga, d folket upphrt att knna sig som en nation
och att upptrda i sjelfstndiga nationella handlingar? William med
lnga skgget var en hjelte, vrdig att blifva fremlet fr dikt
och sng. Hans resliga gestalt, hans ofrfrade mod, hans djerfva
tal till Londons magistrat, och slutligen hans manhaftiga frsvar af
kyrktornet dit han tagit sin tillflykt, och hans sorgliga ndalykt
var ett rikt mne fr folksngen; liksom det intresse han frfktade
var ett folkintresse och vl egnadt att vcka sngens gfva hos de
arme och frtryckte. Men fr en anglosaxisk nationalsng var detta
icke ngot stoff, det innebar hvarken hmd fr de gamla ofrrtterna
eller frhoppningar om en nationel framtid.

fverhufvud egde folket under denna period fga vckelser till
en berttande heroisk diktning. Det handlade fr egen rkning
intet, dess lif var blott ett lidande. Det egde intet ord med i
rdskammaren, vid lagarnes stiftande, och vid domstolarne, och i
krigena spilde det sitt blod intresselst, likgiltigt om det skedde
fr den gamle konung Henrik emot hans sner, emot denne fr grefven
af Leicester, fr Richard emot grefven af Mortaigne, eller tvertom.
n mindre var den tid kommen, att de dla familjernas inbrdes
strider, deras lefverne och den, skulle kunnat vcka i folkets brst
den medknsla, som vrmer sinnet till sng. Endast ett fenomen ur
lifvet fanns, som p engng stod i samband med det frflutna och
innehll intressen ur folkets stllning fr det nrvarande, som
dertill var hndelserikt, fullt af faror och mdor, men fven fullt
af oberoendets njutningar och af lockelser fr ett betryckt, efter
friheten lngtande folks fantasi. Detta mne var fribytarlifvet i
skogarne.

Man kan sga att den fgelfries, stigmannens, brottslingens lif och
verksamhet utgr folklifvets romantik. Hans oppositionella stllning
i samhllet, hans absoluta oberoende, kontrasten i hans lefnadsstt
emot det alldagliga, lugna och jemna lefvernet omkring honom, de
djupare passioner som framtrda i hans handlingar, den skarpare
motsatsen mellan dla motiver parade med laglsa bedrifter, allt
detta, som ger hans karakter strre intresse och strre skdlighet,
och hvari han r befryndad med riddareromantikens hjeltar, gr honom
till den fretrdesvis poetiska figuren i folksngen. Alla nationers
folkdiktning erbjuder bevis hrp. Inga namn ro mera omhuldade af
den skottska n rfvarclanerne Armstrong och Elliott, och p samma
stt knner sig den engelska ingenstdes mera hemmastadd, n med
fribytarne i Sherwood. Den anglosaxiske jordbrukaren, som pljde
marken och bergade skrdarne t en hrdhjertad och fvermodig baron,
och borgaren, som med sina hnders konstflit samlade rikedomar till
rof t herrskarene, och krigaren, hvilken utan ra och belning
spilde sitt blod som lumpen fotknekt i deras armeer, alla kunde
de i strtrfvarens lif skda idealet af lycklig belgenhet, ett
Schlaraffenland, der man var fri och oberoende, der konungens rdjur
voro ens rika hjordar och, framfrallt, der man till ett dagligt nje
fick sl frtryckarne och lefva godt af deras orttfngna skatter.
Ifrn denna tid frlorade ordet outlaw all frhatlig betydelse af
fredsstrare: det blef nstan liktydigt med frihetshjelte, ty folket
sg ock i fribytarne den enda terstoden af Anglosaxarnes stam,
som nnu icke bjt nacken under oket, och som trampade de fordna
hjeltarnes stigar.

Den anglosaxiske fribytaren rknade i sjelfva verket gamla och dla
anor. Han var en partigngare frn frihetsstriden, som fverlefvat
striden och fven fverlefvat alla frhoppningar. Sedan nationalarmn
i norden blifvit slagen, York fr andra gngen intaget och
Northumberland frhrjadt till en demark, skingrade sig qvarlefvorna
af anglosaxiska hren uti skogarne och bildade sig till band, hvilka
dageligen tillvxte genom enskildte flyktingar och hela familjer,
som dit rddade sig undan hrjningarna. Skarorna anfrdes af de
dlingar, som fverlefvat den frbittrade stridens skiften, och icke
underkastat sig att emottaga erfrarenes nd. Frn sina otillgngliga
skogar gjorde de strftg och utfall, s att mngen baron pltsligen
under nattens lugn fann sitt slott omringadt af hmdlystna
infdingar, stormadt, plundradt och delagdt.

Ett sdant stt att fra krig, var gammal sed hos Anglosaxarne; d de
icke mera frmdde vrna hus och hem emot inbrytande fiender, drogo
de sig till skogarne, hvilka fordomtid betckte en betydlig del af
Englands jord. S fyllde sig vid tiden fr Danskarnes fvervlde den
sumpiga skogstrakt, som strckte sig fver mer n hundra engelska
mil af provinserna Cambridge, Huntingdon, Northampton och Lincoln,
med flyende mn, qvinnor och barn, hvilka medfrde sitt husgerd och
sina boskapshjordar; s knner man ock att Alfred den store, d hans
land fversvmmades af nordiska vikingaskaror under Ragnar Lodbroks
sner, dolde sig p en half i Devonshires krr och derifrn begynte
ett partigngarkrig, tills han fann sig stark nog att sl fienden och
underkufva honom. Tillflje af de tta ofriderna fortsatte sig detta
vildmannalif, och skogarne voro stndigt tillhll fr fribytarskaror,
hvilka flere anglosaxiske konungar genom strnga lagar frgfves
skte utrota. Ymnigt villebrd, ssom rdjur, vildsvin, harar och
massor af skogsfgel, gjorde lifvet ltt, och de djupa obygderna
gjorde det tryggadt. Af sdana skogar, utaf hvilka nu vl knappast
mer n ngra vlvrdade jagtparker torde terst, funnos vid
erfringen, utom tallsa mindre, fyra stora trakter, Sealwudu mellan
Sommerset och Wilt, Cotteswudu i Glocestershire, Englewudu eller
Inglewudu (korrump. Inglishwudir) mellan Carlisle och Penrith samt
Scyrewudu i Nottinghamshire.

Vid erfringen blefvo hufvudsakligen de tvenne sednare fruktansvrda
fr inkrktarne. Knapt hade bergstopparne i Durham och krren i
Westmoreland blifvit bekldda med normandiska fsten samt landet
norr om Tee underlagts en normandisk styresman, innan Osulf, son af
Edulf, i spetsen fr skaror af vildmn -- _silvatici_, som de af
kronisterne kallas -- frambrt frn Englewood, fverfll samt mrdade
grefven och mnge af hans mn. Samtidigt herrskade Sweyn Siggs son i
skogsbygderna vid stra kusten. Sin strsta betydenhet erhll dock
det "lilla kriget" under Herewards ledning i det befstade lgret
p Ely. Till de ofvannmnde sumptrakterne mellan Cambridge och
Wush-viken, hvilka liknade en sj, hr och der fversdd med ar af
fastare mark, hade massor af flyktingar samlat sig, jemte det flere
kyrkor och kloster ditsndt sina rikedomar undan frdelsen. Till
anfrare valde den samlade hren Hereward, hvilken, liksom engng
Alfred den store, nu begynte ifrn sina skra frskansningar trda i
ppen kamp med fienden. Men det oblida det, som tillfrene anvndt
tvedrgt och afund att frderfva det t undergngen vigda folket,
anvnde hr fven frrderiet. Inom frskansningarna lg ett gammalt
kloster, hvars munkar icke mktade frdraga den knappa tillgngen p
lifsmedel och hoppades, genom att frrda patrioterne, kpa Wilhelm
Erfrarens bevgenhet. Denne, som frgfvce i tvenne mnader med
hela sin styrka skt genombryta frhuggningarna, frdes p en omvg
fver krret, inbrt i lgret samt nedgjorde, tillfngatog eller
frskingrade den sista armstyrka, som kunde ingifva anglosaxiska
folket ngon frhoppning om befrielse.

Med detta fretag upphrde partigngarkriget att hafva betydelsen
af en kamp fr nationens sjelfbestnd, och fvergick allt mer till
fribyteri. Hereward r p engng den siste fosterlandsfrsvararen och
den frste fribytaren. Genom sin knnedom af lokalen lyckades han,
jemte ngra f fljeslagare, dolde i bottnet p en fiskares bt, att
smyga frbi Normandernes utposter. D han fann desse endast svagt
bevakade, framsprang han ur sitt gmstlle och nedhgg flere fiender,
hvarefter han frsvann i de angrnsande skogarne. Der fortsatte
han, outtrttlig i sitt hat, att gra Normanderne stort afbrck,
lggande sig i bakhll fr deras transporter och fverrumplande deras
slott, s att nnu hundrade r sednare den sgen var gngse bland
segrarne, att om fyra sdane som han hade funnits, skulle de aldrig
lyckats erfra England. Omsider skall han, s frtljer en normandisk
krnika frn medlet af tolfte rhundradet, intagen af krlek till en
rik anglosaxisk qvinna, af henne blifvit frmdd att ska fred och
frlikning med konungen, men, oaktadt den kungliga lejden, blifvit
ofrmodadt fverfallen p sin grd, samt, efter att hafva nedgjort
fem af nidingarne, fallit genomstungen af de friges lansar.

Ifrn denna tid upphr historien att lemna nrmare underrttelser om
de srskildta bandenas fretag och deras anfrares bedrifter. Endast
i frbigende stadnar den normandiska krnikeskrifvaren, fr att i
smdande ordalag ppeka denna infdingarnes medfdda brottslighet --
"innata indigenis crapula" --, i det han frtljer att dageligen en
mngd stlder och mord begingos af mnner, hvilka genom strtrfveri
samlade sig skndliga egodelar -- "inhonestas opes latrocinio sibi
contrahentes." fven den anglosaxiske annalisten vnder sina blickar
t andra hll. Liksom nationen sjelf hoppas han intet mera, han
fogar sig i frsynens skickelse ssom i en bestende ordning, men
kan dock understundom icke tillbakahlla ett utbrott af medknsla
for desse skogens fria sner, hvilka kmpade, om ej fr annat, s
fr att stra inkrktarne i besittningen af deras byten och hmnas
deras fallne frnder och landsmn -- "pro amissis patrum praediis
et occisis parentibus et compatriotis." De rekryterades fortfarande
af dem, hvilka icke frmdde uthrda det olideliga frtrycket inom
samhllet, och krnikornas berttelser, att landtfolket fvergfvo
sina boningar och med all sin egendom drogo int skogarne, upprepa
sig s ofta, att det vl m tyckas som skulle ingen qvarstadnat fr
att odla jorden. "Hvarhelst konungen framfar, berttas, bland mycket
annat, om svl William Rufus som Henrik Beauclere, begynte hans
flje plundra det elnda folket, och var dervid mycket brnnande och
mandrp, s att enhvar som kunde drog sig med hvad han egde till
djupet af skogarne och demarkerne", och under Stefans regering, d
strtrfveriet tyckes hafva blifvit den allmnna ordningen, sger
Anglosaxon Chronicle[12] om adelns vldsbragder: "der tv eller tre
af dem kommo till en by flydde hela byskapet framfr dem, som om de
varit rfvare." Vid ett sdant samhllstillstnd kan det heller icke
frundra, att Ralph Basset, som var konung Henriks stor-justitiarie,
vid ett witena-gemot i Leicestershire p en enda dag lt upphnga
fyratiofyra fribytare och utstinga gonen p sex andre: hvartill
visserligen krnikan tillgger: "Mnga sannfrdiga mn sade att flere
bland dem ledo med stor ortt, men den allsmgtige Guden, som skdar
allt, ser ock att detta folket r frtryckt med all orttfrdighet;
frst berfvar man dem deras egodelar och sedan ihjlslr man
dem".[13]

Slunda fortsatte sig fribyteriet oafbrutet ifrn erfringen genom
hela tolfte rhundradet, oaktadt all den strnghet man anvnde till
dess utrotande. nnu 1195 utfrdade erkebiskop Hubert, som var
Richard Lejonhjertas stor-justitiarie, det pbud till alla innevnare
i England: "att de hvarken skulle sjelfve lefva som tjufvar och
rfvare, ej heller emottaga och hjelpa sdane i ngonting, utan
anvnda all sin frmga att gripa och fverlemna dem till sheriffen,
eller tminstone fr honom angifva deras vistelseorter, fvensom
att, nr uppbd blifvit gjordt till frfljande af fribytarne och
rfvarne eller dem som desse undanstucko, enhvar skulle redoboget
hruti deltaga af alla sina krafter." Detta pbud r en hel historia
fver fribyteriet i slutet af tolfte seklet. Sherifferne lto
utg kallelse till skallgng, ssom hade fribytarne varit vilda
djur, hvilka jagades med _hue and crye_, som talesttet lydde,
frn en trakt till en annan; "ty ifrn den stund, heter det i de
normandiska lagarne frn Richard Lejonhjertas tid, en man r fgelfri
frklarad, r han att anses som en varg -- _gerit caput lupinum_
--, s att han ostraffadt af enhvar kan ddas".[14] Men man ser ock
af stor-justitiariens skrifvelse, p hvems sida, sheriffens eller
fribytarens, folket var bjdt att stlla sig, det tycktes honom icke
vara synnerligt att lita p, han ber det sjelf icke deltaga i det
straffvrda lefvernet, han frmanar det att icke gifva de frfljde
skydd och understd, han uppmanar det att vara behjelpligt till
deras utrotande. Fr att kunna hafva ngon visshet hrom, anser han
sig ndsakad tillgripa en utomordentlig tgrd, han lter hvarje
man aflgga ed p att efterlefva dessa hans frmaningar. "Men,
fortfar Roger de Hoveden,[15] som frtljer om denna tgrd, mnga
fribytare varnades och undflydde efterspaningarna." D dessa tgrder
icke hjelpte, tillgrepos andra. Man anstlde fester, fr att locka
de fgelfrie i snaran, man gaf dem lejdebref, liksom man gifvit
Hereward, eller man utsatte pris p deras hufvuden, stundom ock med
framgng, ty skattkammarrullorna fr sjunde ret af Richards regering
frtlja, att han utanordnat tv mark t Thomas frn Prestwude, fr
det denne hemtat honom fribytaren William af Ellefords hufvud till
Westminster.[16]

Detta r hvad historien vet bertta. Ltom oss nu, enligt
folktraditionen,[17] lokalisera och gifva individualitet t hennes
berttelser. Scenen r i Shirewood, det gamla tillhllet fr
fribytare. Kanske har sheriffen i Nottingham just erhllit konungens
befallning, att med "hue and crye", lefvande eller dde, fnga de
fredlse och deras djerfva anfrare, Robin Hood. Han lr dock veta
fr vl huru otkomlig denne r i sina skogar. Alltnog, han vljer
att utlysa en stor mlskjutning, vlberknande att Robin Hood icke
skulle utebli. Denne kommer och vinner priset, men likvl misslyckas
sheriffens plan i grund. Ty Robin Hood, som fvenledes fr vl knner
den falske sheriffens funder, har med sig hela sin styrka bland det
frsamlade folket. Under det de med skra skott flla sheriffens mn,
draga de sig i god ordning tillbaka. Frgfves uppbdar denne hela
grefskapet. Han beger sig till London att fr konungen beklaga sin
motgng. "Med frlof, herre konung, Robin Hood och hans djerfva band
trotsar eder, han ernar inom kort spela herre fver hela nordlandet."
D bjuder konungen honom samla alla bgskyttar i provinsen; han vill
sjelf infinna sig och leda jagten. S sker. Konungen kommer med ett
praktfullt flje af riddare, han anstller frhr bland menigheten
i landskapet, och skallgngen begynner. Ifrn Nottingham gr jagten
till Lancasshire, frn Lancasshire till Yorkshire, och ter till
Nottingham. Men frgfves. Nr konungen r i Plomton park, r Robin
Hood i Barnesdale. Har konungen hunnit till Barnesdale, r Robin
Hood ter i Sherwood. Men fverallt, der konungen tillfrene under
sina jagtfrder varit van att skda hjordar af rdjur, finner han
nu knapt en och annan af sina behornade gunstlingar vid lif. Ty
Robin Hood icke blott gckar konungen, han srar nnu dertill djupt
hans krleksfulla omvrdnad om skogarnes villebrd; hvarhelst han
framsmyger utmed dalsnkningar och flodbddar, slr han konungens
djur och gr sig glada dagar;[18] hvarfver konungen blir "wonder
wroth", och svr vid treenigheten: "Gifve Gud jag hade Robin Hood i
mina hnder!"

r icke folksngen hr, i sitt frhllande till historien, ssom en
gren ur samma rot? Den sednare tecknar det allmnna frhllandet,
den frra detaljerar tilldragelser och karakterer i detsamma. Man
m icke lta missleda sig af hvad traditionen vidare frtljer.
Sedan konungen ffngt uppehllit sig ett halft r i Nottingham utan
att f sigte p fribytarne, fresls honom som en ofelbar utvg,
att med ngra af sitt flje klda sig i munkdrgt och vandra genom
Sherwood. Han antar frslaget och lyckas utan svrighet. Robin Hood
fngar honom och fr honom med sitt flje in i skogen. Den frkldde
konungen utger sig fr ett sndebud, som inbjuder fribytaren att
komma till Nottingham, och framtar det kungliga inseglet till
ett lejdetecken. Vid synen hraf bjer Robin Hood sitt kn och
utbrister: "Vlkommen, munk, fr ditt budskap, vlkommet r mig
min herres insegel; ty ingen man i verlden lskar jag s hgt som
konungen." De stta sig att spisa, och efter mltiden begynna lekar
och mlskjutning. Hvarje bom skall straffas med en rfil; sdan r
fribytarnes plgsed. fven Robin Hood skjuter fel och fverlemnar
t den frkldde konungen att gifva straffet. P styrkan i hans arm
knner han konungen och bjer genast kn, och alla fribytarne med
honom. "Nd, min herre konung, fr din godhet och din mildhet, t mig
och alla mina mn", s beder fribytaren, hvarefter de samteligen i
all vnskap och endrgt tervnda till Nottingham, fribytarne fr att
ing i konungens tjenst.

Efter hetsjagten skulle man kanske vntat sig ett annat mte. Man
skulle icke af de vilde fgelfrie mnnerne vntat sig en sdan
artighet och loyalitet. "Kan denne Robin Hood, som r s trogen
emot konungen, vara en Anglosaxare i full resning emot erfringens
fljder?" frgar sig M. tienne. Ofelbart skulle ock Hereward
och hans kamrater Alfrik, Leofwin, Torkill, Siward och Siward
den rde, behandlat Wilhelm Erfraren p annat stt, om lyckan
frt honom i deras hnder. Namnen sga det redan. Men tiderna
ro ngot frndrade. Guillaume longue-barbe, d han med Londons
borgerskap reste sig emot styrelsen, baronerne och prelaterne,
uppfrde sig i frhllande till konungen icke annorlunda n hjelten
i folksngen. Han reste fver hafvet till Richards lger, och
bjande kn samt hjande hgra handen, begrde han frid och beskydd
fr Londons fattiga invnare.[19] I hela hans opposition, svl
som i den, hvilken borgerskapet i frening med baronerne fretogo
emot Guillaume Longchamp, rjer sig en brjan till den loyala
hllning, hvilken stdse utmrkt engelska folket, den, som s
egendomligt karakteriserar Wat Tylers resning emot Richard II, d
sextiotusen till det yttersta drifne landtmn i strng ordning och
nstan obevpnade, tgade till London fr att begra rttvisa, och
den, som ger en prgel fven t det beryktade lnga parlamentet,
intills Carl I fverskridit grnserna fr allt menskligt tlamod.
I konungamakten lg redan p denna tid fr det anglosaxiska folket
icke mera betydelsen af usurpation. Tidigare n ngon annan del af
det normandiska vsendet hade hon erhllit karakteren af legitim,
tillflje af konungarnes upprepade politik, att ansluta sig till
folket ssom ett std emot vasallerne. Och denna loyalitetsknsla hos
folket delade fribytarne lika vl, som de delade folkets knslor och
intressen i frigt.

I sjelfva verket mste fribytarens sympatier och antipatier hafva
undergtt en vsendtlig frndring under rhundradet frn Hereward
till Robin Hood. Liksom folket sjelft hatade han numera de rike och
mktige, icke s mycket derfre att de voro af fremmande stam, utan
derfre att de frtryckte och orttfrdigt behandlade de lgre och
de fattige. Liksom Guillaume longue-barbe tar han de sednares parti
emot de frre, och har deremot att af dem prkna all slags hjelp och
handrckning i sin kamp emot auktoriteterna. Om detta vnskapliga
frhllande till de lgre klasserna sgo vi en antydning i erkebiskop
Huberts pbud. Om samma frhllande vittna sngerna mngfaldt. Af det
goda han plundrar frn de rike och prelaterne, ger han frikostigt
t fattiga enkor eller t frfljde, af glder nedtryckte yeomn,
och der nden ar stor, stter han icke i frga att vga fven lif
och blod, fr att rdda dem frn galgen och fngelset. Se hr den
maxim Robin Hood sjelf frkunnar fr sina mn, d han frn Barnesdale
utsnder dem fr att posta vid landsvgen. Little John frgar honom:

"Mstare, sg oss hvart vi skole g och huru vi skole frhlla oss;
hvar vi skole taga och hvar vi skole gifva, hvar vi skole rfva och
hvar vi skole bulta och binda."

"S skolen J frhlla eder, svarar Robin, att J vl tillsen det J
icke gren ngon husbonde skada, som brukar marken med sin plog,
ej heller ngon good yeoman, som besker skogens grna lunder, ej
heller den riddare och sqvire, som r en rttskaffens man; men desse
biskopar och desse erkebiskopar, dem skolen J bulta och binda, och
hllen Nottinghams blde sheriff i godt minne."

Den r ingen vanlig riddare af landsvgen, som talar ett sdant
sprk. Man kan icke gerna s misstaga sig, att man skulle frblanda
honom med ngon Rinaldo eller Astolfo, men vl kan man stlla honom
sida vid sida med Skottarnes William Wallace, eller med kmparne
under grekiska frihetskriget; blott med den skilnad, att han icke,
liksom de och liksom hans egna fregngare, mera kunde hafva till
uppgift folkens nationella terupprttelse, utan blott att kmpa fr
sig och sina fljeslagares frihet samt, s lngt hans pil kunde n,
fr att vrna de mindre och frtryckte emot de mktiges fvervld.

Att han med folket delade gemensamma knslor och intressen r
ofrnekeligt. "Den som hjelper en god yeoman som r i nd, hans vn
vill jag vara", sger han t sir Richard at the Lee, en sqvire, med
hvilken han stod i off- och defensiv allians. Men, invnder man, han
utstrckor sin vnskap fr lngt. Det r icke fverensstmmande med
frhllandena i tolfte seklet, att en anglosaxisk fribytare skulle
st p vnskaplig fot med riddare och sqvirer, hvilka uppenbarligen
tillhrde den herrskando, af folket hatade stammen. Vi tro dock, att
fven hri sngens hjelte kan frsvara sin hrkomst frn Richard
Lejonhjertas tidehvarf. Sedan engng nationalhatet frvandlats till
ett hat emot de frtryckande och rike, funnos bland Normanderne en
icke ftalig klass, hvilken lyckans vexlingar bragt i samma armod,
som drabbat infdingarne, och hvilken dermed, sedan den hvarken hade
magt att skada eller anledning att frakta desse, undandrogs deras
fiendskap; under det  andra sidan idoghet och ngon gng slumpen
hjt anglosaxiska familjer till vlstnd, tminstone till samma niv
som de frre. Hr uppstod nu, p den grns der de begge stammarne
med deras olika frmgenhetsvilkor mttes, en klass af frie mn med
gemensamhet i seder och sprk, alstrad af deras dagliga berring och
af gemensamheten i intressen. Det r denna klass en gammal frfattare
frn Henrik II:s tid afser, d han frskrar att nationerna voro s
blandade, att man den tiden knapt kunde skilja, hvem som vore af
anglosaxisk, hvem af normandisk brd; ty han tillgger genast, att
han icke talar om trlarne och de lifegne, utan blott om de frie,
som odlade sin egen jord.[20] Denna klass, som med tiden blef allt
talrikare, bar ock ett namn, hvilket antydde dess blandade ursprung.
Den kallades, med ett tillgg af anglosaxisk ndelse till ett
normandiskt ord, _franklings_, det r, ttlingar af de frie (franci
tenentes l. liberi homines,[21]), och omfattade svl knight'en
och sqvire'n af medelmttigare lefnadsvilkor, som den oadelige
landtmannen. Dess sprk var den _lingua rustica_, som uppsttt af
ndvndigheten fr fremlingarne att p ngot stt meddela sig med
de besegrade, och som hufvudsakligen bestod af anglosaxiskt element
-- ty anglosaxiska folket bevisar i allt, att assimilationskraften
fanns p dess sida -- med hvilket nya ord och talestt ifrn
fransyskan blifvit infrlifvade. Det bsta beviset p tillvaron
af en sdan klass afger litteraturen. Layamons fversttning af
Brut d'Angleterre, romanen om Childe Horne, m.fl. normandiska
fabelkrnikor, fversatta till denna lingua rustica, vittna att en
klass mste hafva funnits, fr hvilken det chevalereska lifvet icke
var fremmande, ehuru den fordrade att hra minstrelen sjunga derom p
det nya blandsprket.

Till denna klass af landtbrukare och borgare, som i mnga fall r
svr att till sina grnsor bestmma, stod fribytaren sjelffallet i
samma vnskapsfrhllande som till det lgre folket, eftersom deras
seder och bruk, deras knslor och intressen voro gemensamma. Se
hr hvad sngen derom frtljer. Nr engng fribytarne tervnde
frn posteringen vid landsvgen, medfrde de en "good knyght",
hvars bekymrade och sorgbundna utseende vckte deras synnerliga
medlidande. Sedan de spisat rundeligen, sprjer honom Robin, om han
r en riddare som lefver af plundring -- knyght of forse -- eller en
ockrare, om han lefvat sin tid i vllust och frstrt sina egodelar
i oregerlighet och kif. "O, intet af allt detta", svarar riddaren
och frtljer huru han ndgats pantstta sitt gods hos munkarne i
S:t Marys kloster, hvilka nu med vld och ortt ska berfva honom
detsamma. I sin frtviflan har riddaren beslutit att taga korset
och begifva sig till det Heliga Landet. D Robin Hood erfar detta,
befaller han Little John att upprkna t riddaren den erforderliga
summan, hvartill han nnu lgger _a rich lyveray_ af Lincoln-grnt
tyg, en hst och till p kpet Little John sjelf som page. Riddaren
hastar glad i hgen till S:t Marys kloster, der abboten som bst
r i fverlggning med "the hye justice", huru de skola sl under
sig riddarens gods. Han betalar sin skuld, och nr han sedan tnker
p Barnesdale, p Robin Hood, Scathelock och Much mjlnaresonen,
vlsignade han dem som de bsta mnner han ngonsin trffat, och nr
han mter sin hustru, manar han henne att bedja fr Robin Hood, som
hjelpt dem ur deras nd. Men han fr ock anledning att i handling
bevisa sin vnskap, ty vid det tillfllet, d sheriffen listeligen
fverfaller fribytarne under mlskjutningen, draga de sig tillbaka
inom sir Richards kastell, hvilket ock frgfves af sheriffen
belgras. Slunda trder riddaren i ppet frbund med de fgelfrie;
och detta frbund skulle st sheriffen dyrt. Ty d han, lggande sig
i bakhll, lyckats fnga riddaren, hastar dennes maka till Sherwood
och underrttar Robin Hood om hans fara. Utom sig af vrede springer
fribytaren upp; han svr vid treenigheten att befria sin frbundne,
sammanblser sitt band och fretager en ppen storm emot Nottingham,
med den framgng att staden intages och sheriffen faller fr Robin
Hoods aldrig felande pil, hvarefter riddaren fljer dem till
skogarna, genom hvilkas krr och mossor han beledsagar bandet under
jagten, som konungen kort derp begynner.

Helt annat blir mottagandet och behandlingssttet, om det r en
prelat, som drar vgen fram genom Sherwood. D stiger Robin Hood
eller hans mn pltsligt midt p vgen, fattar hstens tyglar och
sger: "Sir abbot, med frlof, ni mste bida en stund; vi ro yeomn
af denna skogen -- yeoman of the forrest r den stolta titel de helst
gifva sig sjelfva -- som bo under de grnskande trden och lefva
af vr konungs villebrd; annan lott hafva vi icke. Men J hafven
kyrkor och rntor och guld till fverlopps; gifven oss i den heliga
Barmhertighetens namn ngot af ert fverfld." Fribytarne ro aldrig
vid bttre lynne, n d de p detta stt lyckats uppbringa ngon
_fat-hedid monke_. Ocks hafva de icke ngra bittrare fiender n de
andlige, med undantag mhnda af sheriffen i Nottingham, med hvilken
de sjelffallet lgo i fejd p lif och dd. En munk frrder deras
hfding, d han knfallit i S:t Marys kyrka i Nottingham, fr att
engng f hra en mssa; i ett nunnekloster bringas han slutligen om
lifvet, d han derstdes skt bot under en febersjukdom. Man mste
vl, ssom M. tienne vill, tillskrifva en del af denna ovnskap t
Lollardernas hat under fjortonde och femtonde rhundradet; men den
sker dock uppenbarligen sitt ursprung frn tidigare datum, alltfrn
erfringens fasor, under hvilka det normandiska presterskapet i
obarmhertighet, vildhet och rofgirighet p intet stt stod efter de
verldslige krigarne. Redan d srades folkets fromma knsla i sina
rtter, deras prester afsattes och fverlemnades t elnde, klostrena
tmdes och fyldes med band af munkar, hvilka fljt erfrarhren i
spren, de hgre anglosaxiske prelaterne ledo martyrdden eller dogo
i fengelser och landsflykt, ja de vrdade nationalhelgonen hnades,
deras ben kringstrddes och kulten frbjds. Detta normandiska
kleresi, som slunda intrdt i sina embeten, fortsatte som det
begynte. Der betjenter och qvacksalfvare beklddes med mitran och
herdestafven, var det naturligt nog att prelaterne icke sllan
stodo frmst i att plga det arma folket. Denna fiendtlighet emot
prelaterne och det doterade kleresiet i gemen erhll ny nring i
folkets sinne vid konungens strid med erkebiskop Becket, hvarvid det
frra beredvilligt deltog i frfljelsen emot det blifvande helgonet,
hvilket ter genast af det lgre presterskapet och folket omfattades
som deras man. Vid den tid Robin Hood-sngen tog sin upprinnelse,
hade fiendtligheten erhllit ett nytt freml i Guillaume Longchamps
personlighet, hvilken hos folket drog sig ett hat, som var stort nog
att hinna till bde fr honom och det stnd han tillhrde.

Vi hafva slunda skt visa, att den stllning, hvari sngen
frstter fribytaren till konungen, auktoriteterna, folket och de
andlige, i det nrmaste motsvarar hvad historien om denna stllning
intygar. Endast i afseende  hans frhllande till baronerne br
femtonde rhundradets folksng intet vittnesbrd. Mhnda kan detta
dock s frklaras, att det vnskapligare frhllande, i hvilket
hgadeln trdde till folket under deras gemensamma opposition emot
konungamakten, kommit erinringarna om deras fordna fiendskap att
bortfalla ur sngen. nnu terst likvl tvenne drag ur sngen,
hvilka lifligt erinra om tolfte seklet.

En omstndighet, hvilken lnge och kraftigt underhll fribyteriet,
var hrdheten och orttvisan i de blodiga jagtlagarne. Anglosaxaren
var af gammalt en skicklig jgare, som med sina nt och hundar samt
det korta jagtspjutet frstod att tillgodogra det rika villebrdet
i skogarne. Sedan han genom erfringen blifvit plundrad p sin jord
och genom stndiga utpressningar p dess afkastning, terstod i mnga
delar af landet endast jagten och fisket hvarmed han kunde brga
lifvet. Men fven denna klla skulle fr honom stngas. Wilhelm
Erfraren frbehll sig af erfringsbytet uteslutande egandertt
till alla skogar med deras villebrd, "och utfrdade lagar, sger
Anglosaxon Chronicle, hvilka bjdo att enhvar som ddade en hjort
eller hind, skulle mista sina gon; fvens fr ddandet af ett
vildsvin; ja, fven harorna skulle g fria; ty konung Wilhelm
lskade de vilda djuren som om han varit deras fader".[22] Denna
sllsamma passion, som beherrskade honom och alla medlemmarne af
hans hus, utestngde tillochmed den normandiska adeln frn deras
lsklingsnje, under det den berfvade en ansenlig del af folket dess
enda terstende nring. Fljden af sdana lagar blefvo stndiga
fvertrdelser och stndiga frfljelser. S berttar Eadmer, som
skref sina _Historiae_ i brjan af tolfte seklet, att vid ett
shiregemot icke mindre n femtio anglosaxare stldes till rtta
fr brottet att hafva jagat i de kungliga skogarne, samt ddat,
fngat och tit konungens hjortar, ssom anklagelsen lydde. D icke
ngra vittnen funnos, lade dem de normandiske domarne att underg
jernbrd. Men d vid den tredje dagen deras hnder befunnos oskadade
och domen frtldes fr konungen, bespottade han densamma och flde
sin egen dom, utan afseende derp.[23] Ett sdant handhafvande af
de grymma lagarne frde invnarne att i hopar slla sig till de
fgelfrie, hvilka ppet trotsade frtryckarne och gjorde sig glada
dagar af det besparade villebrdet. Hr lrde de sig fven att utbyta
sina fordna jagtvapen emot bgen, hvars tysta och och snabba pil
gjorde jagten mjlig fven utan hundar -- tillochmed vallhundarne
stympades fr den arme landtbrukaren, fr att icke kunna anvndas
till jagt -- och utan att vcka uppmrksamhet hos _forestiers_ och
_regardeurs_, eller _rangers_, ssom han p sitt sprk kallade de
strfvande kungliga vktarne. Detta var anledningen till bruket af
bgen, hvilken innan kort uttrngde fven stridsyxan, och hvars
anvndning blef s allmn och stor, att bgskjutning intill krutets
uppfinning utgjorde p engng en nationalfrlustelse och, sedan den
sega idegranen begynte spnnas af fria armar, ett nationalvapen,
som mer n en gng drog segern till Englands fanor. Af samma skl
utbredde sig begagnandet af den grna drgten af ett groft, i
Lincoln frfrdigadt tyg, genom hvars frg fribytarne lttare kunde
frsticka sig mellan trden, liksom Hgskottarne antogo den brokiga
randningen p sina plaider fr att lttare framsmyga bland ljungen p
hedarne.[24]

Om dessa fiendtligheter angende skogarnes behornade innevnare, 
ena sidan frda med bge och pilar,  den andra med rep och svrd,
och om det hat som deraf alstrats i folkets sinne, vittna sngerna
p mnga stt. Nst njet af att fnga en prelat och genomska
packningen p hans _somerses_, r fr fribytaren njet att falla
konungens villebrd. Med hvarje pil, som fller ett rdjur eller
vildsvin, tycker han sig hmnas alla orttvisor, alla frfljelser,
jagtlagarne dragit folket. Vi hafva sett honom med gamman frda
de kungliga lsklingarne, under det han sjelf flydde som en jagad
kronhjort undan konungen. Men sngen frtljer ock, att han verksamt
upptrdde, fr att ur frtryckarnes hnder rycka dem, hvilka, i
likhet med ofvanomtaldte femtio anglosaxare, anklagades fr det
som just utgjorde hans lsklingsnje. En dag, d han vandrat ut p
fventyr, mter han en gammal qvinna badande i trar. Han knner
henne vl, hon har i ndens stund bisttt honom, kanske ngon gng,
nr bandet varit nra att frskingras af sheriffens milis, och han
frgar henne deltagande hvarfver hon srjer. Ack, hon r nra p
bragt till frtviflan, ty hennes trenne sner skola den dagen g
till dden i Nottingham, och ingen hjelp str att vnta. "Och hvad
r deras brott, frgar fribytarchefen, hafva de antndt byar, mrdat
Herrans tjenare och vldfrt jungfrur, eller hafva de tubbat andras
hustrur?" -- "O! intet af allt detta, gaf gumman till svar, de
hafva blott brukat sina lnga bgar till att flla konungens rda
villebrd." -- "Vid min sjl, utbrast d Robin Hood, det r i en
lycklig stund vi trffats; ty jag har icke glmt, huru du en gng
rikligen undfgnat mig med mat och dryck." Derp hastade han till
Nottingham, blste i sitt horn, hvarvid gonblickligen hundratio
fribytare "kommo sttandes alla i rad", och med deras tillhjelp
befriade han de dmde, och upphngde sheriffen i sin egen galge. --
Hvad hindrar, att icke desse trenne lifdmde kunde vara ngre af de
femtio, om hvilka Eadmer frtljer, och hvilka enligt konungens dom
d skulle fras till galgen?

Vore detta s, hade vi hr en erinring af ldre datum n Richard
Lejonhjertas tid, som i traditionen fverfrts p Robin Hood-mnet.
M. tienne har ppekat ett drag af n ldre datum. Robin Hood mter
en sommardag sir Guy of Gisborne, en kck och vapenfr yeoman,
hvilken med ed frbundit sig t Nottinghams sheriff, att uppska
fribytaren, fkta med honom, besegra och sl den fruktansvrde
mannen. Robin Hood r icke den som undandrager sig en rlig
strid. De fkta och sir Guy faller. D framtar fribytaren en lng
Irlands-knif, afskr dermed den fallnes hufvud och sargar anletet
nda till oigenknnelighet, s att "det icke fanns ngon af qvinna
buren, som kunnat sga hvems anletet varit." Sedan sticker han det
p spetsen af sin bge och vandrar till sheriffen. -- "Synes det
icke, frgar hrvid M. tienne, som terfunne man i detta drag jag
vet icke hvilket oredigt minne af lagen om _anglaiserie_?" Under
erfringens jsningstillstnd, d nnu hatet i de underkufvades
sinnen gaf sig luft i handlingar af blodig hmd, intrffade icke
sllan, att enskildte Normander p skogsstigar och ute i bygderna
befunnos mrdade af ngon oknd hand. Fr att stfja detta,
upplifvade Wilhelm Erfroren i sista ret af sin regering en
gammal anglosaxisk lag, hvarigenom redan konung Ina skt frebygga
strtrfveriet, af innehll att, sframt folket i ett hrad icke
frmdde tillrttaskaffa mrdaren, skulle hradet lsa sig genom
att erlgga en del af vaeret. Naturligtvis glde nu denna lag blott
i hndelse den mrdade var en Normand. Fr att d befria sig frn
ndvndigheten, att frrda gerningsmannen eller betala bterne,
vanstlde invnarne genast det funna liket till oigenknnelighet. Men
de normandiske domarne, som voro ofvertrffeliga i att tolka lagarne
till de besegrades nackdel, pfunno nu proceduren att frklara
hvarje antrffadt lik fr normandiskt, med mindre hradsboerne
kunde, med tvenne mns och tvenne qvinnors ed, intyga att det varit
en Anglosaxare. Detta kallades "demonstration de Angleserie". "Om
nu detta vanstllande af Guys hufvud, s sluter M. tienne, vore en
svfvande erinring af hvad man en gng verkeligen gjorde fr att
undslippa den normandiska lagen, vore d icke detta ett mrkeligt
prof p poetisk omgestaltning genom traditionen?"

Vi hafva nu hunnit slutet af vr sammanstllning mellan historien
och sngen. Om vi ock icke kunnat bevisa allt, hafva vi dock
uppvisat ngot. Hvad som alls icke lter bevisa sig, r en personlig
berring mellan riddarekonungen och fribytaren. Men r vr
fregende framstllning sann, s finnes dem emellan en gemensamhet
i karaktersdrag och omstndigheter, som utgr ett lngt djupare
berttigande fr Ivanhoes skald till den sammanstllning han gjort
utan att vara dertill bemyndigad af historien. Huru nra historiens
intyg i sjelfva verket kommer hvad poeten fritt tilltit sig antaga,
och huru nra Richard Lejonhjerta i tiden och rummet kom Robin Hood,
m fljande uppgifter bestyrka. De ro hemtade bde frn Roger de
Hoveden och frn ett gammalt manuskript, som upphittats i Nottinghams
slott. Nr konung Richard efter sin terkomst frn det Heliga Landet
intagit Nottinghams fste, fretog han en jagt i Sherwood. Skogen
behagade honom mycket, s att han med ifver fortsatte jagten efter
en stor och prktig kronhjort, hvilken han frfljde med ens ifrn
Sherwood till Barnesdale i Yorkshire. Men d den fven hrifrn
undflydde honom, utfrdade han i Tickhill en kungrelse, att ingen
person mnde frdrista sig dda, skada eller jaga sagde hjort, utan
borde den i frid f tervnda till skogen igen; hvarfre denne hjort
eftert kallades "den proklamerade kungshjorten". r det icke, som
skdade man i denne flyende kronhjort fribytarekonungen sjelf, der
han jagas frn trakt till trakt? -- och hvarfre kan icke denna
urkundernas berttelse vara en frtckt allegorisk skildring af de
bgge konungarnes sammantrffande? -- man finge d i krnikorna samma
berttelse, som traditionen utarbetat till sngen om konungen och
fribytaren. fven sngen lter konungen komma till Nottingham, fr
att underkufva upproriska underster, derp fretaga sig en jagt
frn ena provinsen till den andra, och omsider allting slutas med en
frsoning, hvarvid den frfljde blir upptagen till en konungens man.
Det frundransvrda r, att ej, vid s mycken likhet, ngon klyftig
engelsk uttolkare af Robin Hoods dunkla personlighet, kommit p det
infallet att, tvertom, frklara Robin Hood fr en anthropomorphism af
den proklamerade kungshjorten.


II.

Sammanfatta vi ur det fregende en bild af fribytarelifvet, blir
den ungefr fljande. I den stora skogsbygden mellan Nottingham och
Yorkshire uppehllo sig ett band af fgelfrie, alltsedan erfringens
tider, stndigt rekryteradt af mnner, hvilka flyktade hit undan
frfljelserna och frtrycket i samhllet, och stndigt i full fejd
med auktoriteterna p stllet. Fribytarne jagades n med list n
med ppet vld frn ena grefskapet till det andra, men funno stdse
skydd, icke blott i skogarnes vidstrckthet, utan ock i anglosaxiska
landtfolkets vlvilja, med hvilket de egde gemensamma intressen och
sympatier. Liksom detta, leddes de af hat till de store innehafvarene
af domner och slott, som frossade af rikedomar dem de utpressade
frn folket, och till de fvermodige prelaterne och andlige, hvilka
mer n en gng krnkt deras religisa knsla och i sysslolshet
frtrde sina stora rntor. Drog en man af dessa samhllsklasser,
hvilka knappast frstodo, tminstone fraktade folkets sprk och
seder, med sitt talrika flje fram genom Sherwood, hnde icke
sllan att en pil klf bringan p hans springare, en skur af andra
frskingrade hans svenner, och han sjelf kunde skatta sig lycklig
att plundrad in p lifvet slppas ur de vilde mnnernes hnder. Fr
franklinen, fr yeomannen, fr trlen, fr den fattige och frtryckte
i gemen var deremot skogen en tillflyktsort, der han kunde erhlla
penningar om han var i behof, men ock en kraftig handrckning om det
gllde att befria en landtman ur fngelse, eller att frn galgen
rdda yeomnner, hvilka tagit sig fr stora friheter med konungens
villebrd. Till tertjenst lemnade desse fribytarne varning nr
sheriffen uppbdat grefskapets milis att frflja dem, de frsgo dem
med mat och dryck, de gmde dem i sina hyddor. Under ett sdant lif
af fara och mda utbildade sig sjelffallet en stark sammanhllighet
hos bandet, inom hvilket, hr ssom alltid, den modigaste och
vapenskickligaste mannen var sjelfskrifven anfrare; hans namn, s
uppger sngen, var vid denna tid Robin Hood.

Sdant r till sina allmnna drag, svidt historien och sngen
samstmma, det mne hvilket den sednare ur den frra upptagit,
och hvilket, efter att i tvhundra r lefvat i traditionen, under
femtonde seklet framtrder i ballad-cykeln om fribytarehfdingen
Robin Hood. Vi fverg nu att skrskda huru folksngen behandlat
detta sitt lsklingsmne.

Helt skert har ingen traditionel sng i samma grad gjort skl
fr benmningen _folk_sng, som anglosaxiska folkets diktning
under tiderna efter erfringen. Den vexelverkan, som fven inom
skaldekonsten eger rum mellan klasserna, mellan den lrda efter
reglor utfvade dikten och den omedelbara utgjutelsen i sng och
saga, var hr till en brjan fullkomligen afbruten. Vida lngre,
n den spanska och fven den skottska folksngen, hller sig den
engelska fri frn allt inflytande af riddareromantiken. fven
sedermera, d han begynner upplaga mnen ur romanerna om Arthur, om
Lancelot och frige hjeltar, hvilka inom de baronliga slotten utgjort
fremlen fr dla damers och riddares beundran, motstr han stadigt
all frestelse att bepryda sig med romantikens friga fiktioner.
Anvndes ngon gng ett trollmedel eller en jtte, ssom i balladerna
"King Estmere" och "Sir Cauline", sker det med samma skygga halfhet,
hvarmed ett blygt barn handterar fremmande leksaker. Den sednare
hjelten besegrar icke mindre n tvenne grymma jttar, men hvaruti den
ena skiljer sig frn en vanlig riddare kan icke utgrundas, och hos
den andre blir omsider de enda jttelika egenskaperna.

    Two goggling eyen, like fire farden (flashing)
      A mouthe from eare to eare.

Slunda reducerar folkskalden de romantiska mnena till naturlighet,
liksom han gemenligen nedspnner romanens fverdrifna galanteri till
hjertlighet. Dessmer ro de snger fria frn allt fvernaturligt och
fantastiskt, hvilka hemtat sina mnen ur folkets egen tradition. S
kan det visserligen i Robin Hood-sngen frefalla ngot underligt,
d fribytarehfdingen blser tvenne gnger sitt horn i Nottingham,
att hans mn i Sherwood kunna hra det och i en handvndning komma
springande till hans hjelp. Men man m kalla denna naivetet hos
folkskalden inadvertens eller enfald; man m tillta honom lita p
sin hjeltes goda lungor och p fribytarnes flinka ben. Aldrig br
han derfre stllas i bredd med romancieren, som lter konstmakaren
Merlin till konung Arthurs hjelp transportera hela armeer genom
luften.

Fr att gra sig skyldig till ett sdant fantasteri, r den engelska
folksngen af alltfr gediget realistiskt lynne, hvilket utgr en
af dess mest utmrkande egenskaper. Medan den nordiska folksngen
br tydliga spr af vinterdunklet, i hvilket man icke ser sakerna
som de ro, och der ltteligen leda troll framgycklas ur bergens
schakter, liksom leda tankar i menniskosinnet; medan en karg natur
alstrar ett visst vemod i den skottska visan och balladen samt det
gamla Morvens dimmor i dem forma sig till elfvor och spken; medan
Spaniens gldande sol, dess doftande frukttrdslundar och romantiska
lif lockar romancieren till ett tjusande svrmeri; och sluteligen,
medan de finska och slaviska folkena bde tillflje af natur och
frhllanden i sina snger ro afgjordt svrmodiga; r den engelska
balladen, ssom vi sett, fri frn allt fantasteri, dess uppfattning
af mnet r enkel och sakenlig, framstllningssttet klart och
naturfriskt. fven visan, tillochmed den sorgsna, eger intet
smktande eller sinnligt. Knslan framtrder sund och enkel, ssom en
naturstmning, hvilken grundar sig p tillrckligt yttre motiv. M
man pminna sig den sorgbundna visan "Willow, willow, willow", som af
Shakespeare anvndes i Desdemona-scenen i fjerde akten af Othello.

Ocks r denna egenskap hrdare frvrfvad, n ngon nation i verlden
tillvunnit sig sina fretrden; ty, om man ock inrymmer aldrig s
mycket t Anglosaxarnes sunda och dugtiga naturell fre erfringen,
r dock visst, att ifrgavarande karaktersdrag hufvudsakligen r en
vinst frn sagde blodiga luttringsprocess. Ett folk, som genomgr en
dylik omskakning, vckes sannerligen ur alla drmmar till en hrd och
handgriplig verklighet. Det finner sig nedkastadt i frhllanden,
derifrn det icke gr att uppstiga medelst ett svrmande, idylliskt
vegetativlif, utan endast genom det tunga arbetet vid plogen,
vid vfstolen, vid rodret, och genom det kloka berknandet af
omstndigheter och frhllanden. Det vnjer sig derigenom att skda
verkligheten i anletet och frn henne taga sina frestllningar, och
denna vana har Engelsmannen aldrig frngtt, hvarken i lifvet eller
dikten.

Svrare att frklara n realismen i den engelska sngens lynne,
r dock att frst hvadan folket s i hast bekom sjelfva sngens
gfva. I den anglosaxiska litteraturen fre erfringen finnes intet
spr af hvad man kunde kalla folksng, alltsedan Bedas tider.
Denne frtljer om Saxarne i andra seklet efter invandringen till
Britannien, att vid deras gelager harpan plgade kringsndas frn
man till man, s att enhvar sjng en sng, den han beledsagade med
instrumentet. Men den fromme mannen gillar icke denna plgsed;
han kallar sngerna "frivola et supervacua pomata", och folket
sjelft mtte sedan blifvit af samma tanke, ty det utbytte dem mot
allehanda lumpna konster af gyckelmakare och dansare. Skalden,
_sceop_, eftertrddes af _gliggmannen_ och _hoppesteren_, som vid
de rikliga gstabden roade menigheten med att kasta bollar och
knifvar. Berttelsen om Alfred den store, i hvars hga sjl hgen fr
bokliga konster skall blifvit vckt genom anblicken af ett prydligt
manuskript, innehllande "Saxonica pomata", dem han sedan "die
nocteque audiens memoriter retinebat",[25] gller ett annat slag af
poesi, hofskaldernas, hvilken hos Anglosaxarne underhlls genom den
tta berringen med nordiska hofvena. De prof af denna skaldekonst,
hvilka finnas bevarade i Anglosaxon Chronicle, fver Athelstans
seger vid Brunanburh, fver konung Edgars krning och dd samt
konung Edward Confessors dd, ro till rythm och framstllningsstt
fullkomligt befryndade med de qvden Thiodolf af Hvines efterfljare
samtidigt diktade hos Erik Blodyxe, Hkan Adelstens Fostre, Hkan
Jarl och Olof den helige, eller fven vid anglosaxiska hofvet, ssom
man knner om Eigil Skallagrim och Sigwathur. Denna skaldekonst
med sina konstlade metaforer, omskrifningar, antydningar, och sin
pregnans, hvars produkter af Mr Sharon Turner och, efter honom, af
Mr Henry Wadsworth Longfellow[26] likvl benmnas "popular songs"
och "ballads", liknar balladpoesin icke mera n Bjarkamal i Ragnars
saga liknar folkvisan om Widrik Werlandsson eller kung Speleman. Men
fven af dem sprjes under och efter erfringen knappast ett spr;
hofskalderne mtte, likt rttorna frn ett sjunkande skepp, hafva
fvergifvit det anglosaxiska folket, eftersom ingen fanns qvar att
i slaget vid Hastings stiga fram och mana sina landsmn till strid,
liksom Taillefer eldade Normanderne, ej heller ngon, att ingjuta
mod under frihetskampens frtviflade skiften. Endast munkarne i sina
krnikor hafva sjungit det anglosaxiska folkets svanesng, och ifrn
dem hrleda sig ock de f spr i rythm och talestt af anglosaxisk
skaldekonst, som Percy kunnat uppvisa uti Pierce Plowmans visions och
ngra andra snger frn engelska sprkets frsta bildningsperiod.

Bland andra svrfrklarliga frndringar, som tillflje af erfringen
frsiggingo hos anglosaxiska folket, r sledes fven uppkomsten af
en s godt som ny skaldekonst; ty huru frklara, att sngens genius
snkte sig ned fver det lifdmda folket just i de tider, d man
fastmer kunnat vnta att det, liksom Israels slgter vid elfverna
Babylon, bordt upphnga sina harpor i piltrd till ett tecken p
sin frlorade frihet? Men mhnda var det just smrtan, sorgen och
frbittringen, som lossade dess tungas band, sedan dessa lidelser
icke mera kunde gifva sig luft i handlingar af motstnd och hmd. Man
kan nstan sluta dertill af det frsta mne den slunda nyvaknade
sngen omfattade. Det var Hereward, det anglosaxiska folkets Simson
Agonistes, till hvars frherrligande det for frsta gngen strngade
sin lyra till snger, hvilka spridde sig kring hela landet och blefvo
s allmnna, att de redan p Ingulfi tid sjngos fverallt vid
vgarne.[27] Tyvrr ro de nu sprlst frlorade, sframt man ej fr
antaga, att de upptagits af Geoffroi Gaimar i hans rimkrnika, eller
i den latinska krnikan "De gestis Herewardi", hvardera frn medlet
af XII:te rhundradet. Emellertid r man slunda icke i tillflle att
dma om den form, hvari folksngen i sin brjan kldde sig.

Frn denna sin upprinnelse ur sorgen och hatet fortgr han till
allt gladare och mindre lidelsefull ton, tills han sluteligen
anslr den tonart af munterhet, _merriment_, som frblir hans
allmnna och egendomliga. I samma mon frlora sig de nationella
mnena uti sociala, allehanda partiintresssen ska sig luft genom
sngen, de dla familjernas, ssom de Montforts och Percys den
upptagas och sluteligen utbreder han sig fver det enskildta
lifvets tilldragelser, lemnande all historisk botten. Utom en liten
sommarsng frn medlet af trettonde seklet, utgr en partisng frn
baronernes och folkets gemensamma resning under Simon af Montfort det
tidigaste prof p denna utveckling. Den riktar sig hufvudsakligen
emot konungens broder, Richard af Almaigne, men fven prins Edward,
ehuru sedermera s populr, faller under den bittra frdmelsen.
"Med lock eller pock, sir Edward, skall du rida utan sporrar p
din grlle, rakaste vgen till Dover, men aldrig skall du hafva
framgng, och bittert skall det ngra dig att du fvergaf din frndes
ledning".[28] Formen r hr nnu lngt ifrn den sedan fixerade
balladformen. Sngen r ett i tilltal stldt uttryck fr politiskt
hat, och versmttet nrmar sig mera romanens, ehuru den fyraradiga
strofen och omqvdet tillknnage folksngen.

Hr kunna vi upprepa vr bevisning i afseende  Robin Hood-sngens
upprinnelsetid; eftersom den icke mera vittnar om nationalhatet
mellan stammarne, men icke heller om ett borgerligt krigs partihat,
intager den en plats, som r belgen mellan sngen om Hereward och
satiren emot Richard of Almaigne. Mellan det frra mnet ter och
Robin Hood-sngen har man frlagt fragmentet af en sng-cykel, som
behandlar ett likartadt stoff och liksom sammanknyter dessa tvenne.
Det r sngen om fribytarne i Inglewood, Adam Bel, Clym of the Clough
och William Cloudesly. P samma stt som kamraterne i Sherwood,
ligga desse i fejd med auktoriteterna i "Carleile", de ro i akt
frklarade fr friskytte, hafva svurit hvarandra fosterbrdralag och
sluta, "ssom nationen sjelf hade slutat", sger M. Thierry, med att
ing frlikning med konungen. Men detta fosterbrdralag r ett kta
anglosaxiskt drag -- man erinre sig de trenne anglosaxiske krigarne
i frsta ret af erfringen, hvilka innehaft land af klostret S:t
Albans -- hr gr mycket blodigare till n i Sherwood, fiendskapen
r bittrare, och William Cloudesly har hela sin familj med sig,
alldeles som i erfringens frsta tider; p grund hvaraf fribytarne i
Inglewood med skl kunna fras i tiden nrmare Hereward, kanske anses
ssom nrmaste efterfljare t Osulf, son af Edulf, och Sweyn, Sigge
son. Men till sprk, ton och framstllningsstt r denna sng-cykel,
sdan den finnes uppskrifven och bevarad i biskop Percys "Reliques",
icke ldre n Robin Hood-sngen; hvardera ro de affattade i femtonde
seklet, i engelska folksngens blomslringsperiod, d blandningen
mellan det ursprungliga allvaret i mne och det muntra i tidens
folklynne gaf t sngen dess dlaste hllning och vackraste form.

Prins Henrik, sedermera Henrik V, r hjelten i de muntraste scenerna
af Shakespeares dramer, han r prins fr ett sllskap af godmodige,
skroderande, strtrfvande, drickande dagdrifvare, och skert har
aldrig ett lustigare lefverne frts i det _business_fulla London, n
just under hans tid, fre utbrottet af det skvder som snart derp
gick lst i kriget mellan Rosorna; skert har ej heller klasserna
i England sttt hvarandra s nra som p denna chevalereska tid,
d frsoningen dem emellan nyss var verkstld. Inom minstrelsyn,
som nu stod i sin fulla blomma, med en utvecklad organisation, med
sina egna lagar och institutioner, herrskade numera ett enda sprk,
alltifrn "the kings minstrel", ned till bnksngaren, hvilken frn
sin improviserade tribun i gathrnet fr ett re framsjng utslitna
ballader. P denna tid, d Englands kronprins kunde gifva sig i frd
med Falstaff och hans flje, kunde vl ock den noble _minstreln_,
som p riktsadlad hst drog omkring frn slott till slott, tillta
att den egentlige folksngaren, hvilken hittills efter erfringen
burit det gamla gycklarenamnet _gleeman_, ifrn denna tid delade hans
namn och fven till en part hans chevalereska mnen. Vi hafva sett
att folksngen likvl hll sig fri frn den romantiska inbillningens
fiktioner; men man kan dock icke underlta att erknna ett visst
inflytande af det chevalereska lifvet, hvilket nu i sin upplsning
spred sig mer eller mindre ut fver alla klasser. Hraf frklarar
sig ock, att den yppersta af alla ballader om Robin Hood br titeln
_Geste_, hvilken r den ursprungliga benmningen fr den chevalereska
hjeltedikten. Utom denna, hnfr M. tienne till detta sekels
snggrupp balladen _Robin Hood and the Monke_, och vi tillgga, p
grund af stil, ortografi och sprk, och fven innehllet, balladen
_Robin Hood and the widows three sons_.

Den utveckling sgnen om fribytarne i dessa trenne snger vunnit
mste i det nrmaste motsvara engelska folkets egen utveckling ifrn
Richard Lejonhjertas tid till Henrik V, eftersom folksngens hjeltar
lefva folkets lif. De engelske yeomnnen vid denna tid kunde icke med
samma gon betrakta fribytarelifvet, som de anglosaxiske landtmnnen
i tolfte och trettonde seklerna. nnu var visserligen denna _stout
yeomandrie_ ett krigiskt slgte, fvadt i vapenbragder under
fejderna med Skottland och Frankrike samt kampen mellan Rosorna;
och stillvida mste hjelten fven i deras snger vara en man af
mod och vapenskicklighet. Men yeomannens stllning var redan fri
och oberoende, han visste sig vara herre fver sina lemmar och sin
person alltsedan habeas-corpus-aktens stadfstande, jemte det att,
ifrn brjan af detta rhundrade, odlaren af jorden upphrt att vara
bunden dervid,[29] och slunda var vorden en man fr sig, som njt af
lifvet efter sin egen lust. Men i den fries boningar sjunger man ur
en annan ton n i trlens. Sngen blir muntrare, den upphr att till
sin ton vara lidelsefull, och dess hjeltar upphra att beflcka sitt
hjeltemod med blodiga och vilda handlingar. Vid samma tid intrffar
fven den betydelsefulla frndring i statsskicket, att de mindre
godsegarne, franklin'erne, som mer och mer nrmat sig borgerskapet,
tillsammans med detta bilda ett underhus, i hvilket tminstone
frn 1425 det engelska sprket tyckes varit rdande. Dermed hafva
de lgre klasserna slutit sig tillhopa till en samhllshlft,
som intar ett betydande rum i statsaffrerna; en upphjelse, som
mktigt mste verka till att hja deras sjelfknsla. Annan mste
tonen, annat mste fven det skildrade lifvet vara uti snger, hvari
folket skulle finna sitt nje, sedan det kommit till berttigande,
n medan det lg frtrampadt och fraktadt. Tar man hrtill nnu i
betraktande det genom handel och industri tillvexande vlstndet,
som frdlar sederna och mildrar folkets sinne, fr man i dessa tre
omstndigheter, frihetsknslan, den politiska sjelfstndighetsknslan
och vlstndets dlare njutningar, de elementarkrafter, under hvilkas
inflytande diktstoffet i femtonde seklet utbildats.

Tillflje af detta inflytande terfinna vi nu den gamle fribytaren
ssom en del, nstan chevaleresk man, hvilken lefver lik en
herrskare i sina skogar. Nr han blser sitt horn, infinna sig vl
halftannat hundrade af unga mn, i grna mantlar och med goda bgar i
sina hnder, samt bja vrdnadsfullt kn, s att konungen sjelf, d
han engng var nrvarande, fann det vara en "underbart vacker syn".
Ocks iakttager Robin Hood sjelf ett artigt stt emot alla menniskor,
tillochmed munkarne, s att d engng en sdan blifvit uppfngad
och framfres, aflyfter han helsande sin befjdrade hatt, och d
munken underlter att gra detsamma, kallar han honom fraktfullt
en "chorle",[30] en lymmel, hvilken icke lrt sig ngon "curteysy".
Derfre beprisar honom sngen icke blott som en _proude_, utom ock
_curteyse_ outlawe. Denna courtoisie r icke stt och manr allenast,
den r fljden af en elevation i karakteren, som ter hrleder sig
frn medvetandet om den sjelfstndiga och oberoende stllning han
intager. Han r en fri _yeoman of the forrest_, som respekterar
andras personer -- om ock icke deras kassor -- fr det han
respekterar sig sjelf. Detta bud fvertrder han endast den gngen,
d Little John lockat sheriffen till Sherwood och Robin Hood lter
afklda honom hans skinbrmade normandiska drgt samt i fribytarnes
vanliga grna kostym bland dem tillbringa natten, hvaraf dennes sidor
jemmerligen begynna vrka. Men det gr han, under hotelse, att i
tolf mnader lta honom utst denna vedermda, blott fr att lra
honom "efter hvad reglor en fribytare lefver", hvartill sheriffen
utbrister: "O Robin, tag hellre mitt hufvud, n att jag skulle
tillbringa hr nnu en natt; dina reglor ro hrdare n ngon eremits
eller klosterbroders."

Men fribytaren har andra, nnu lngt vsendtligare bud, hvilka
fr honom, liksom de chevalereska sedebuden fr riddaren, utgra
den enda lag han erknner. Han antnder aldrig byar, han plundrar
aldrig kyrkor, han tar aldrig ocker, lefver icke i vllust, har
icke vldfrt ngon jungfru, ej heller tubbat ngons hustru; och
detta r vl en bttre moral n mnget riddareideal kunde bermma
sig af. Nr allt kommer omkring, blir den vsendtliga skilnaden
mellan folklifvets och det adeliga lifvets chevaleri, att det frra
r mycket sundare och friskare. Robin Hood r geners, men klok.
Han ger sir Richard at the Lee den erforderliga summan, men som ln
och emot borgen. Frst nr denne visat sig plitlig och ordhllig,
sknker han honom frikostigt bde skulden och lika mycket till. Hans
vnskap r bottenrlig och trofast, ssom samme knight fick erfara,
men han kastar sig aldrig i halsbrytande omjligheter. Mrkeligast r
dock hans galanteri, ehuru hans hjerta icke utkorat sig ngon dam,
hvars nycker kunnat snda honom till verldens nda; ty i fribytarnes
sllskap finnas icke ngra qvinnor. Men Robin Hood och hans mn
ofreda aldrig ett sllskap, der en qvinna befinner sig, ja det
frtljes, att d abbedissan i Kirkleys kloster, till hvilken han
vnde sig fr att blifva derlten, falskeligen lt honom frblda
och slunda bragte honom om lifvet, fribytarehfdingen innan han dog
gifvit strng befallning t sina mn, att icke tillfoga henne eller
klostret ngot ondt. Denna vrdnad fr qvinnan sammanhngde, alldeles
som hos riddarne, med en hngifven dyrkan af jungfru Maria.

    Robyn loved our dere lady,
      For doute of dedely synne;
    Wolde he never do company harme
      That any woman was ynne.

Vi hafva sett, i hvilket spndt frhllande han stod till prelater
och munkar. Men detta hindrade honom icke att vara synnerligen
from och gudfruktig; han ville aldrig spisa innan han hrt trenne
mssor lsas, en till Gud Faders, en till den Helige Andes och en
till jungfru Marias ra. S hnde det sig tidigt en majmorgon i
pingsthelgen, d solen herrligt uppsteg och fglarne gladeligen
sjngo, att Robin Hood befann sig vid ett sorgset mod fver att p
en s hgtidlig dag icke kunna hra ottesng eller mssa. "Mer n
fjorton dagar, sade han, ro gngna sedan jag skdat min frlsare;
i dag vill jag till Nottingham, s hjelpe mig den milda Maria." Han
beger sig stad, beledsagad endast af sin trogne vn och fljeslagare
Little John; men under vgen skjuta de till mls och rka derfver
i delo. Little John tervnder harmsen till Sherwood, och hfdingen
intrder ensam i S:t Marys kyrka. Nr han hr knfaller vid korset,
igenknna honom alla nrvarande, bland hvilka fven befann sig en
"gret-hedid" munk, som smyger sig med hast och underrttar sheriffen.
Stadsportarne stngas, och en skara mn inbryta i kyrkan samt
fvermanna den blde fribytaren, sedan hans klinga brustit i stycken
emot sheriflens hufvud.

Vi hafva antydt, att de hgre klassernas lif kunnat ngot inverka
till att gifva folkets sng denna chevalereska ton; vi hafva ock
antydt, att denna vsendtligen berodde p folkets egen lyckligare
stllning under femtonde seklet; men vi mste fven framhlla, att
den dla hllningen hos folksngens hjelte frnmligast grundar sig
p den karakter han frn begynnelsen egde. Han var allt ifrn brjan
en beskyddare af de fattige och frtryckte, han tog af den ena, for
att kunna gifva t den undra, och slog den ena for att skydda den
andre, och detta var ju hufvudstycket i de chevalereska budorden.
Hrvid behfdes sledes icke stor frndring af det ursprungliga
mnet; blott att han helt och hllet frgt det nationella hatet
-- ty en sdan bestmning ingick alls icke i riddaremaximerna --
och lste sig, liksom riddarevsendet i tiden hade lst sig, frn
alla slags nationella band, samt vann en viss sorglshet, ett visst
"fr-g" i sin karakter. Men fven i detta stycke rjer han en lngt
bttre art an romantikens idealer. _Han_ tar icke och ger icke
efter nyck, utan efter en hgre ordning; han tar alltid af de rike
och fvermodige, och ger alltid t ndlidande, och fljer dervid
den humana plgseden, att lta enhvar sjelf uppge sina medfrda
tillgngar, och att taga endast d, nr delinqventen uppgifvit mindre
n han verkeligen befinnes hafva medfrt.

Man lr icke ltteligen hos ngon riddare af stigen antrffa ett
trefligare stt att strtrfva, n det hvarp Robin Hood lttar
de resandes kassor, hvilka med pengar, pomp och stt frdas genom
skogen. Han har merndels en munter frevndning till hands. Robin
Hood lskar fventyr lika vl som ngon _knight errant_. Men gr han
icke sjelf att uppska sdana, mste de komma till honom. Han spisar
hgst ogerna utan bordssllskap. Mltiden smakar honom icke, "innan
han ftt ngon bld baron, eller ngon sqvire eller annan man som
bor der vesterut", att dela den med sig. Han utsnder derfre sina
mn, med goda bgar i hnderna, att posta vid Watlynga-vgen.[31]
Hr spilles intet blod, ty vid anblicken af de spnda bgarne flyr
hvem som fly kan, och som icke ser sig ndd att antaga inbjudningen,
hvilken vanligen framfres med den frebrelse, att gsten s lnge
ltit Robin Hood g fastande och vnta. Han beledsagas in i skogen
till hfdingen, och man stter sig att spisa. Bordet r godt, ty
fribytaren kan best allt slags villebrd, han har svanor och andra
lckerheter ifrn floden, som sorlande genomflyter obygden, han
har ymnigt af fasaner, ja i skogen finnes ej en s liten fgel,
att den icke funnes p hans bord, tack vare de goda armborsten;
man har med skl anmrkt, att det spisas nog rundeligt och ofta i
detta ideala lefverne. Men efter mltiden uppenbarar Robin Hood en
annan egendomlighet, som fr gsten r lika ovntad, men skert mera
obehaglig, n hans frekommande stt att inbjuda. Han skar betalning
fr sin frplgning, ty, sger han, "det r icke skickligt att en
yeoman gr i kostnad fr en gentleman. Sg, jag ber er, huru mycket
finnes i er kappsck?"

Detta lefverne hr till dagordningen i Sherwood och afbrytes endast
d sheriffen utlyst ngon mlskjutning, eller ett allmnt fretag
lockar fribytarne ur sina gmslen. r man sledes mera hrdad till
sin natur n Nottinghams sheriff, lefver man ganska gladt och muntert
i den grnskande skogen. Ocks lska fribytarne honom ssom man
lskar ett hem, med alla dess knda kra bilder, hvilken hemkrlek
ej kan vcka ngon frundran, ty i Sherwood r en evig vr, der r
alltid pingst eller midsommar, alltid ro lfven "smala och lnga",
och fgelsngen muntert klingande. Derfre trifves icke Robin Hood
vid konungens hof; nr han uppehllit sig der i femton mnader gripes
han af en djup lngtan ter till sina skogar. Han fr ingen blund i
sina gon, ingen spis vill smaka, intet tidsfrdrif roa honom. Och
nr han ter kommer till Sherwood, r der lust och gamman som frr.
Morgonen r daggfrisk och klar, och de muntra fglarne hlla allt n
p med sina sm toner, "notes small".

I engelska folksngen framtrda icke tvenne mgtigare knslor, n
dessa bda, hemknslan och knslan fr naturen. Ocks finnas icke
tvenne knslor, som s troget skulle fljt Anglosaxaren frn brjan
till slut, den ena utmrkande fr Germanerne, men bland alla Germaner
frmst fr Anglosaxaren i lifvet som i sngen, den andra gemensam
fr all folksng. Vi m lta Beda tala, han r den ldsta tolken af
anglosaxiska folkets knslor och tankar.[32] Nr Paulinus frkunnade
kristendomen fr konung Edwin af Northumberland, sammankallade denne
sitt witena-gemot, fr att hra de vises tanke om den nya lran. D
uppstod i frsamlingen en konungens thegn och talade slunda: "S
synes mig, o konung, menniskans nrvarande lif, i jemfrelse med den
oknda tid som skall komma, att det liknar den snabba flygten af
en sparf genom rummet, hvari du sitter till mls i vinterqvllen,
med dina ealdormen och thegner, och en vrmande brasa p golfvet,
medan stormar och regnskurar och snfall rda derute. Sparfven
kommer och flyger in genom ena drren och genast derp ut genom den
andra. Under det han nu r inne, r han trygg fr vinterstormen;
men det r allenast ett gonblick af ljus och klarhet, hvarp han
ter frsvinner ur din syn ut i den mrka vintern ddan han kommit.
S r ock med detta menniskolif, att det varar fr en kort stund
allenast, men om hvad som fregtt eller hvad som skall efterflja
knne vi platt intet. Allts, sger jag, om den nya lran innehller
ngonting visst hrom, synes hon rtteligen vrd att efterfljas."
Hvilken ton af hemknsla, och af knsla fr naturen genomgr icke den
ruggige mannens tal? Och samma krlek fr hemmet, som hr talar ur
den northumbriske krigarens mun, rjer sig i de anglosaxiska lagarnes
oafltliga vrd om qvinnan, familjen och hemmet,[33] samma knsla
lefver n i den moderna Engelsmannens _fireside_-lust. Man skulle
knappast vnta sig ngra spr deraf i sngen om hemlse fribytare,
hvilka fvergifvit familjen och hrden; och dock klingar den fven
hr omissknnelig. Skogen har fr fribytarne fvertagit hemmets roll,
och solboet under _the trystyl tree_ r deras hrd. Detta trd r
en gammal trofast[34] lind, der hfdingen har sitt hgqvarter, der
hans bord dukas, och dit mnnerne samla sig vid ljudet af hans horn.
Nr Little John drar ut att befria Robin Hood, den gngen d denne
fvermannats i S:t Marys kyrka, frmanar han sina kamrater: "Sen vl
till, att J bevaren vrt lummiga trd."

I dessa snger sammanfaller slunda hemknslan med naturlusten, som
p mngfaldigt stt genomstrmmar dem. Denna sednare, som p engelska
folklyran anslagit den frsta ton, hvilken framtrngt till vra
ron,[35] kunde nppeligen erhlla ett homogenare mne att flyta ut
i, n det naturfulla fribytarelifvet. Vi hafva sett huru han verkar
direkte mlande, i det han skapar en evigt grnskande vr i Sherwood.
Men han uppenbarar sig fven indirekt, hos personerne i sngen. I
den glada grna skogen, under naturens mktiga inflytelser, strmmar
blodet friskt i den engelske yeomannens dror, han befinner sig vl,
r vid goda vtskor, som det heter. Vlbefinnandet ter gr hans
sinne muntert, han blir _humurous_, full af infall och godmodigt
skmt. Denna naturhumor -- benmningen r Vischers (Aesthetik,  216)
-- bildar den frsta form, hvari den engelska humorn framtrder. Hon
hjer sig fver det blott burleska genom den sjelfknsla, hvilken
hrflyter frn folkhjeltens medvetenhet om sitt stolta oberoende och
sin eleverade stllning; i hans infall finnes derfre alltid en hgre
mening, n hos det enkla utbrottet af putslustighet, och hans skmt
beherrskas af en viss naturlig intelligens. Men hon har icke hjt sig
till den fritt och liberalt bildade humoristens ideala stndpunkt,
dertill r sambandet med naturen alltfr intimt. Folksngens
humoristiska personlighet kan icke umgs med naturen p det fr den
hgre humorn rtta och behfliga sttet, slunda att han skulle lgga
naturfremlen eller rttare fremlens natursida ssom motsats till
sublimiteten, och genom sammanstllningen mellan deras lgre ndliga
egenskaper och menniskans hgre ondliga strfvanden frambringa
humor. Dertill r folksngen icke fri nog, han mste stadna vid det
godmodiga, s att sga, bundna skmtandet.

Endast en gng kommer folksngen nra nog upp till den hgre humorn.
Det sker, nr den drifver sitt skmt in p ett flt, der man knappast
skulle vntat sig det. D sir Richard at the Lee fr Robin Hood
frtljt sina bekymmersamma omstndigheter, frgade denne, om han
icke egde ngra vnner, hvilka ville g i borgen fr honom. "De hafva
alla fvergifvit mig, svarade riddaren, om icke Han som dog p korset
vill hjelpa mig." -- "Bort med slikt prat, genmlte Robin: tror du
jag vill hafva vr Herre, Petrus, Paulus eller ngon af dem till
lftesmn? Du br skaffa dig en bttre borgen." -- "Sanfrdeligen,
sade riddaren, jag vet af ingen annan, om ej Guds moder sjelf, ty
hon har alltid sttt mig bi." D utropade Robin: "Sir Richard,
du kunde genomska hela England och funne dock aldrig en bttre
skerhet fr ditt ln." P stt och vis missrknade han sig icke
heller; ty den utsatta betalningsdagen uppbringar Little John och
hans kumpaner, som i vanlig ordning posta vid landsvgen, en munk
med ett praktfullt flje af femtiotv mn och sju packhstar. Det
r fvermunsknken i S:t Marys kloster, som r p vg till London,
fr att genom mutor ska tillvinna klostret sir Richards egendom.
"Se hr, tvifla aldrig mera p den goda jungfrun, sade Little John
till Robin, som denna morgon varit mycket bekymrad fr sitt ln;
ofelbart hemtar denne munk betalningen, eftersom han r frn hennes
kloster." Munken protesterar och svr en sorgsen ed, att han aldrig
hrt talas om den borgesfrbindelsen. Fribytaren frebrr honom hans
syndiga tal; "alltid har ju vr Herre varit knd som en rttskaffens
man, och likas hans milda fru moder. Huru mycket medfr du?" ter
bedyrar munken, att han icke har mer n tjugu mark. "Om s r, vill
jag icke hafva en penny; men har du mera, skall du mista det; ty
jag gillar icke, att du frskingrar andras penningar." Nr munkens
kassa upprknas, befinnes deri ttahundrade pund, eller dubbelt mera
n fribytaren lnat sir Richard. "Hvad sade jag dig, munk, utbrast
Robin, vr fru r den plitligaste qvinna i kristenheten och den
bsta borgen i hela England. Min helsning till den dla jungfrun, att
om Robin Hood kan vara henne till tjenst, skall hon i honom finna en
vn, och om hon har behof af silfver och guld, skall hon erhlla tre
gnger mera n hon behfver."

Det tyckes, som skulle folksngen icke hysa synnerlig aktning fr
religionen, d han talar ur denna ton. Vi hafva dock sett, att
Robin Hood ingalunda r en gudls man, utan tvertom mycket from
och nitisk i sin tro. Men han kan det oaktadt mycket vl skmta
med kulten och frstta den snikne munken, som r kultens yttre
tillbehr, uti en rtt komisk stllning till densamma, utan att trda
sin religisa knsla fr nr. Men detta kan han endast derigenom,
att hans religisa knsla icke r ngslig och bunden af kulten,
ssom hans knsla var bunden i frhllande till naturen. Den kta
medeltidskristne, som vl kunde yr draga omkring i en rasande burlesk
sne- eller narrfest, skulle likvl icke kunnat skmta ssom han.
Man finner hr symtomer som frebda reformationen; de Wicklefitiska
lrorna hade begynt lossa p de gamla bandena och gifva kulten i
hnderna p folket, d frhllandet dittills varit det omvnda.

 andra sidan slr folksngen icke sllan fver i det burleska. I
denna riktning utbildar den en figur vid sidan af hfdingen uti
hans trogne vn och sekund-chef, Little John. Denne r en engelsk
Eulenspiegel, men med mycket dlare hllning; han r icke lsslppt,
fast han lskar upptg, han r tapper p samma gng som frslagen,
han r frikostig och hjelpsam som hans herre, om han ock icke eger
dennes lyftning.

    A more merry man than J am one
      Lyves not in cristiant,

sger han om sig sjelf. Ingen frstr s som han, att spela spratt
p spratt t sheriffen. Han ger sig i dennes tjenst och passar
p tillflle, d hans herre r ute p jagt, att tillstlla ett
grundligt kalas p let och vinet i kllaren, sedan han derfrinnan
slagit hofmstaren snder och samman, kmpar ett envige med kocken
i kket, hvilket slutas dermed att de stridande frsonte rcka
hvarandra handen och kocken fljer Little John till Sherwood,
medtagande allt sheriffens silfver. Ditkommen besinnar han sig p
ett n djerfvare fretag, hastar att uppska sheriffen och narrar
denne med berttelsen om en stor och prktig grnfrgad hjort med
sextio-greniga horn, att flja honom till Robin Hood, der hans hjerta
vill brista, d han ser sin kock i fribytarhfdingens tjenst, sitt
silfverfrrd uppdukadt under den lummiga linden och sluteligen sig
sjelf i friskyttarnes vld. Ej heller frstr ngon bttre n Little
John att uppbringa de frbifarande och obligera dem att spisa med
hans herre, och nr sedan packningen skall underskas, r det han
som upprknar penningarna i sin utbredda mantel. I sitt stt att
tala har han en blandning af tokrolighet och kck ofrskmdhet, i
det han aldrig ger en sak sitt rtta utseende eller namn. Nr han
fr Robin Hood presenterar sheriffens kock med det rfvade silfret,
sger han visst icke: se hr, mstare, denne har jag tubbat och detta
har jag tagit; han sger sirligt: "Den blde sheriffen helsar dig
rtt mycket och snder dig sin kock, sina silfverkrl och trehundra
pund." Och nr han uppbringar fvermunsknken frn S:t Marys kloster,
tilltalar han honom strngeligen: "Drabbe olyckan din kala hjessa
under hattbandet, att du slnge ltit min herre vnta p dig med
middagen." Sngen tillter sig ungefr samma skmt med honom sjelf,
d han kallar honom Little John, ehuru han r af en jttelik vxt.

Sdan r vsendtligen andan och tonen, hvilken femtonde seklets
folksng inlagt i fribytarlifvet. Det terstr oss nnu att taga i
betraktande formen, hvari den kldt detta mne.

I fverensstmmelse med realismen i den engelska folksngens lynne,
r den kta balladen en enkel konstls berttelse. D vi i svensk
fversttning ega den frtrffligaste af dem alla, Chevy-jagten,
om hvilken redan sir Philip Sidney frklarade, att den inverkade
mktigare p hans hjerta n klangen af en trumpet, m denna tjena
som frebild. Grefve Percy har svurit en ed, att i tvenne runda
dagar jaga hjortar p Chiviats berg, till trots fr riddar Douglas
och hans mn. Detta leder till en strid "on the debatable ground",
i hvilken de begge hfdingarne falla och mnge af deras mn. Strre
r icke det mne, hvaraf minstrelen frambringar en af de herrligaste
snger ngon folklitteratur har att uppvisa. Och hvilken r den
konst han hrvid anvnder? I plananlggning och disposition s
godt som ingen. Han berttar den enkla hndelsen troget ssom den
tilldragit sig. P samma stt bestr Robin Hood-sngen af en samling
enkla tilldragelser, af hvilka enhvar ursprungligen utgjort ett
litet epos fr sig, med ytterst enkel upprnning. S skildrar en
sng t.ex. Robin Hoods mte med riddaren, sir Richard at the Lee.
Fribytaren str i den grna skogen, han vill icke dinera innan ngon
frbifarande hemtats honom till bordssllskap, mnnerne utsndas med
bestmda frhllningsordres, de uppfnga riddaren, man spisar, samtal
uppstr om riddarens olyckliga belgenhet, fribytaren hjelper honom
och begfvar honom rikligen med sknker, hvarefter de tskiljas.
Detta mne behandlar sngen slunda, att han efter en kort ingress,
deri hrarne manas till uppmrksamhet och hjelten introduceras
[36], direkte ppnar mnet med att motivera hjeltarnes fretag i
ett samtal, ock derefter fortgr, upptagande endast hvad sir Walter
Scott kallar "the leading circumstances of the incident". r sngaren
ndsakad omfatta tvenne hndelser i samma ballad, indelar han den
helst i _fyttes_ eller underafdelningar, af hvilka hvarje oftast hade
sin skilda melodi; en sdan afdelning fretog han sig dock stundom, i
hndelse sngen blef fr lng, blott fr hvilans skuld. Dock hnder
fven, att han sammanfr tvenne hndelser i en sng, och gr d sin
fvergng helt konstlst, ssom i fjerde sngen af lityll Geste:

    Now lete we that monke be styll,
      And speke we of that knyght.

Samma behandlingsstt anvnder sngen vid de friga sgnerna: Little
Johns puts med sheriffen, fvermunsknkens vidrigheter i Sherwood,
sheriffens hmd, Robin Hoods frbund med sir Richard och slutligen
Robin Hood och konungen. Jemte sgnen om Robin Hoods ofrd i S:t
Marys kyrka samt huruledes han befriar enkans tre sner, utgra
dessa berttelser allt hvad af femtonde seklets tradition om
Robin Hood finnes frigt. Utan tvifvel hafva de alla frn brjan
utgjort sjelfstndiga ballader, ssom fallet nnu r med de tvenne
sistnmnda; hvaremot de fregende sm epopeerna, sannolikt kort
frr n de af Wynkyn de Worde utgfvos, sammanfrts till en cykel
under namn af _the Lityll Geste of Robin Hood_. Denna sammanstllning
r icke folkets verk; ty det inre sammanhang och den fullstndiga
msesidiga motivering, som slunda gifvits sngerna, rjer ett
konstnrligt tillgrande.

Sir Walter Scott, som visserligen br frst saken, sger att
poetens konst hufvudsakligen beror p frmgan att "frkroppsliga
och i detalj framstlla omstndigheter, hvilka existera endast i
hans egen fantasi";[37] denna framstllningsfrmga kallar han den
hga skapelsekraft, hvilken gifvit poeterne deras namn af _poietes,
maker, sceop_, och vi kunna tillgga _sepp_. Detta blir isynnerhet
fallet med folksngen. Vid denna ytterliga enkelhet i plananlggning
och disposition vore det frbi med allt intresse fr densamma, om ej
dess konst hvilade p sjelfva framstllningen. I sjelfva verket r
det dock svrt vid all slags poesi, att gra denna tskilnad mellan
uppfinning och framstllning, men framfrallt vid folkpoesin, hvilken
mer n den konstnrliga har tycke af en naturprodukt, der ingen
eftertnkande konstnr vrdat sig om vexten, och derfre ej heller
ngon tskilnad kunnat uppst mellan grundtanke och form.

Af denna fullstndigare identitet kan man sluta, att
framstllningssttet mste vara likas enkelt, realistiskt och
p saken gende, som dispositionen. Liksom i den sednare endast
hndelsens hufvudmomenter upptagas, anvndas hr endast vsendtliga
drag, som kunna bidraga till bildens frtydligande. Hrvid
understdes folksngen af den skrpa i skdningen, som r hvarje
vldanadt naturbarn egen. Nr han tecknar den sorgbundne sir Richards
person, heter det:

    All dreri then was his semblaunte,
      And lityll was his pryde,
    Hys one fote in the sterope stode,
      That other waved besyde;

och man mste medgifva, att han lyckas, genom att anfra blott
de tvenne omstndigheterna med anletets och ftternas hllning,
tergifva en fullkomlig triste-figura-bild. D Robin Hood och
konungen, hvilka med alla sina mn kldt sig i Lincoln-grnt,
tillsammans tervnda till Nottingham, frskrcktes stadens
innevnare vid den tanken, att konungen var slagen och fribytarskaran
p vg att fverfalla dem.

    Full hastly they began to fle,
      Both yeomen and knaves,
    And olde wyves that myght evyll goo,
      They hypped on their staves.

Denna sinnlighet trnger sig fram nda i ord och talestt, vid valet
af hvilka hon, som en instinkt, leder folkskalden p rtt. Alltid
heter det om fribytarne, d de instlla sig p hfdingens kallelse,
att de komma "tripping over the lee", hoppande fver tufvorna p
fltet, eller "prycking on a row", trampande i rad efter hvarandra,
ssom ndvndigt r fr en skara, d den vandrar mellan trden.

Men utom denna sinnlighet finnes en annan omstndighet, som t
folksngens uttrycksstt ger en gripande kraft. Fr vr del
tminstone fattas vi stdse vid dessa lderdomliga uttryck af en
underbar knsla deraf, att de gtt fver talrika generationers
lppar, hvarfre det icke r en individs utan seklers knslor,
som i och genom dem uttala sig. Tillgger folksngen ett epithet
eller faller den ett omdme, ssom d den skottska balladen om
clanerna Elliott och Armstrong upprepadt sger: "They were a gallant
cumpanie"; eller d i Chevy-jagten om de fallne lorderne sges:

    Two better captayns wear not in Christiant,
      Then that day slain wear ther;

s r det icke en enskildts flygtiga tycke, det r hela nationens
ovanskeliga krlek och beundran deri uttalas: och d i den sednare
hjeltedikten sngens medknsla fr Wetharryngton yttrar sig i dessa
enkla ord:

    For Wetharryngton my harte was wo,
      That ever he slayne shulde be,
    For when both his leggis wear hewyne in to,
      Yet he knyled and fought on hys kne,

r det liksom sympatin hos alla de slgten, genom hvilka sngen
passerat, skulle gjutit sig i de konstlsa uttryckena, och deraf
denna trohjertade tillfrsigt strmmat in, som i frening med det
enkla och omedvetna, ger all traditionel sng ett s egendomligt
vemodigt behag. Detta r beslgtadt med poesin uti allt lderdomligt
i talestt, plgseder och bruk. Dertill vinna den traditionella
sngens enskildta uttryck, tminstone de vsendtligare, genom denna
bearbetning under flere generationer en afrundning och precision, som
endast den store skalden genom mycken omsorg r i stnd att vinna;
hvad som ursprungligen funnits fverlopps har bortfallit, och hvad
som erfordrats till bildens klarhet har tillagts; liksom de rullande
stenarne i en fors under vgornas stndiga bearbetning blifva glatta
och afrundade.

Jemte naturlusten, hvilken likaledes afstter sig uti uttryckena,
utgr denna i framstllningen inneboende medknsla det lyriska
elementet i folksngen; hos de mera heroiska balladerna till tonen
elegisk, i Robin Hood-sngen deremot, i fverensstmmelse med
grundtonen i dikten, skmtsam och munter. Frfrigt framtrder
detta lyriska element p mngfaldigt stt, dels i enkla talestt
och attributer ssom "good yemn", "Robin Hood and his merry meyn"
o.s.v., dels i direkta omdmen, men mest dock i skildringen sjelf,
eller ur de handlande personernes mun. Med hvilken stolthet tecknar
icke sngen sin hjelte, d han intrder i S:t Marys kyrka och
knfaller framfr korset:

    All that euer were the churche within
      Beheld wel Robyne Hode;

huru skmtsam r icke hennes ton, d hon skildrar det stt hvarp
Robin Hood och hans mn utfvade sin frikostighet emot sir Richard
at the Lee, och huru lifligt deltar hon icke i fribytarens samqvm
med konungen, d de skjuta till mls och kindpusta hvarandra.
Stundom vinner dock knslan n mera terrng och intrder i sjelfva
handlingen, ssom vid framstllningen af fribytarnes trofasta
inbrdes vnskap vid det tillflle, d sheriffen under mlskjutningen
ofrmodadt fverfaller dem, hvarvid Little John sras i sitt kn och
med sin vanliga hurtighet besvr Robin Hood, vid den tillgifvenhet
han fr honom hyser och vid alla tjenster han bevisat honom, att
draga sitt svrd och taga hans lif, p det han icke mtte falla
i sheriffens hand. "Det ville jag ej fr allt guld, som finnes i
det glada England", svarade hfdingen, hvarp Much, mjlnaresonen,
sgande: "Gud frbjude Lytell Johan, att du skulle fvergifva oss",
tog honom p sin rygg och bar honom vl en mil, under det han allt
emellant stadnade fr att skjuta emot fienden. Samma knslofullhet
visar sig ock, d hfdingen och hans vn p vgen till S:t Marys
kyrka tskiljts i full ovnskap, men Little John sedan, d Robin
rkat i fngenskap, glmmande allt agg, stter sitt lif p spel och
fverlistar bde konungen och sheriffen fr att befria sin herre.
-- Alldeles samma stt att uttrycka sig begagnar fven naturlusten;
dels enkla ofta terkommande uttryck, hnfrande sig till den grna
skogen, de qvittrande fglarne, den vackra vren, dels direkta
skildringar och utbrott, dels. fven s, att den stundom intrder som
motiv fr handlingen, ssom den gngen, d Robin Hood i den vackra
pingstmorgonen under inflytande af den herrliga naturen knde ett
s djupt behof att uppska sin frlsare. Den naturskildring, hvari
sngen vid detta tillflle utbryter, r den lngsta vi erinra oss
hafva sett i ngon folksng. Ty den utfrda skildringen tillhr icke
det omedelbara utbrottet, utan framgr ur en viss afsigtlighet och
ur mlningsbegret. Frnmligast anvndas de korta enkla uttryckena,
hvilka endast sllan frekomma meningslst, ssom fallet r med den
svenska folksngens: "fr fgel och s ljuf" "frr n dagen dagas
upp under stan", "grnan ", "rosendelund", o. dyl. Fr liknelsen
deremot har balladen intet sinne.

Genom denna lyrik, hvilken dock hufvudsakligen ligger endast i
mnets yttre omkldnad, gestalta sig de sm epopeerna till snger;
den episka anlggningen fr en lyrisk framstllning, versen danar
sig till stanzer, och den muntra andan i sngerna klingar ut i
lustiga melodier. Af sdana har D:r Rimbault gjort en talrik samling,
dels ur manuskripter, dels frn folkets lppar. De ro merndels
olika fr skilda ballader, d deremot metern stdse frblir en och
densamma, som engelska folket utkorat till en stende meter fr
sina snger. Svl Percy som Warton vill i detta versslag skda en
itudelad alexandrin. Huru hrmed n m frhlla sig, r dock visst
att balladmetern icke eger ngon frndskap med det anglosaxiska
fornnordiska meterslaget, likalitet som i framstllningen terfinnas
spr af de gamla metaforerna och liknelserna; utan antingen r den en
ny skapelse, eller ock tillhr den, liksom sjelfva namnet _ballad_,
det myckna folket upptog af fremlingarne och de lrde.

Naturligtvis r sprket i dessa gamla snger lderdomligt,
accentuationen vacklande, ordens betydelse antiqverad och
satsbygnaden styf. Men allt detta bidrar blott att fr en modern
lsare strka den lderdomliga trohjertade tonen, som ligger i
sjelfva uttryckssttet. Folksngen uppstr och lefver som en skogens
blyga blomma, utan sktsel och ans, nstan omedveten om sin tillvaro,
och kan derfre fga veta om sin kldsel. S har ock hndt, att mnga
uttryck frblifvit stende, der den ursprungliga meningen frndrat
sig till en annan, och fortfarit att, liksom vissnade partier i en
frisk lfbekldnad, ehuru meningslsa, ing i dikten. Minstrelerne,
hvilka betraktade dessa uttryck ssom samfldt egendom, hade fven
goda skl att icke bortkasta detta den traditionella sngen _caput
mortuum_. De behfde dem fr sig sjelfva, fr att lta eftertanken
ila till det som skulle sgas, och de behfde dem fr att gifva
hrarne rum att besinna sig p det sagda. I Robin Hood-sngen,
synnerligast lytell Geste, frekomma de dock sparsamt, hvarjemte de
ofta terkommande uttryckena der hafva en viss betydelse, antingen
de uttrycka den godmodiga stmningen och naturknslan, eller
bidraga till att lokalisera, eller ock underhjelpa fvergngarne.
I detta sednare hnseende spela de en vigtig roll i balladens
framstllningsstt.

Den fvervgande sinnlighet, hvilken t framstllningen i balladen
ger sdan skdlighet, medgifver i dess stlle icke t folksngen
en reflektionsfrmga, som r erforderlig fr diktens utveckling
och framtskridande. Sngen snderfaller derfre i en rad af sm
bilder, mellan hvilka han med svrighet finner fvergngen. ro dessa
bilder nra befryndade, gr han sig icke heller ngot besvr med
fvergngen, utan stller dem bredvid hvarandra med ett "then", eller
med att upprepa i den sednare ngra ord ur den fregende. I annat
fall hjelper han sig med ngon af de stereotypa fraserna. Nr han
till exempel skall frflytta scenen till S:t Marys kloster, sker det
utan all frberedelse slunda:

    The abbot sayd to his covent,
      _There he stode on grounde_, etc.

hvarvid den sednare meningslsa strofen dock tjenar att framhlla
abbotens figur och lta hraren verkstlla fverflyttningen.

Ett annat stt att framfra berttelsen r samtalet. Ofrmgan
hos det odisciplinerade sinnet att i reflexionen sammanfatta ett
frhllande r orsaken, hvarfre obildade personer i sitt tal stdse
anfra andras eller fven egna yttranden in extenso, inledande dem
med ett "han sade", "och s sade den", "jag sade", o.s.v. Af samma
ofrmga att referera, eller med egna ord tergifva de upptrdande
personernes meningar, kommer det sig, att i folksngen en s
betydande del utgres af dialog. Detta bidrar vsendtligen att ka
skdligheten, men fljden blir ock talrika upprepningar af det
sagda, ssom till exempel alltid nr ett budskap skall aflemnas.
Slunda ingr ock i balladen p stt och vis ett dramatiskt element,
och vi skola i det fljande se, att Robin Hood-sngen icke stod
fjrran frn tiljorna.


III.

Sdan r de ldre sngernas uppfattning och behandling af
fribytarelifvet. Robin Hood r enligt dem en man af del karakter,
hgstmdt sinne och rena seder. Han intar en betydelsefull stllning
af fiendtlighet emot de styrande, de mktige och rike, af vlgrenhet
och beskydd emot de fattige och ndlidande. Han samlar sitt band till
djerfva fretag med sdan framgng, att det tycktes som ernade han
gra sig till konung fver hela nordlandet. Ocks lefver han som en
kung i sina grnskande skogar, utan brist, utan sorger och motgngar,
gladt frntande tiden med jagt och muntra tidsfrdrif.

I de sednare sngerna, hvilka i riklig mngd finnas bevarade frn det
fljande seklet, har han undergtt en vsendtlig omgestaltning. Robin
Hood i _the lityll Geste_ liknar sextonde rhundradets folkhjelte
ungefr lika mycket som den kcke odalmannen, hvilken med mannamod
dragit sitt svrd i blodig hrnad fr sin frihet och sin rtt, liknar
sig sjelf der han terkommen fredligt vandrar efter plogen, eller
skmtsam deltar i landtliga lekar. Denna sin frndring rr han sjelf
icke fr. Han har blott troget fljt folket t i dess egen utveckling.

Den moderna samhllsutvecklingen har uppenbarligen ledt derhn,
att massan af folket allt mer och mer aflgsnats frn allt direkt
deltagande i de politiska hndelserna. Sedan svrdets aristokrati i
medeltiden eftertrdte af intelligensens aristokrati, har massan,
som med sitt mod och sina vapen gaf yttersta utslaget i baronernes
inbrdes strider, frsatts i en stllning, der den icke annat
behfver, n s godt den frstr gifva sitt ja eller nej t dagens
ordfktande hjeltar, hvilka handla liksom i ett dunkelt fjrran infr
dess gon.

Fram till denna stllning hade engelska folket tagit ett betydligt
steg under tiderymden, som frflutit frn Henrik V till Elisabeth.
Allt sedan det lngvariga kriget mellan Rosorna kallades yeomannen
och borgaren icke till vapen frr n efter halftannat rhundrade, d
det lnga parlamentet manade det att dmma mellan sig och konungen.
Inga inbrdes strider upprrde under denna tiderymd dess passioner
eller underhllo den krigiska andan. Derfrutom hade uppfinningen
af krutet omgestaltat krigskonsten, frtrngt det nationella vapnet
samt bidragit att gra armeerna till skilda kaster, hvilka med folket
stodo i ringa eller ingen gemenskap. I sdana leder fanns icke rum
fr yeomannen och hans lnga bge, som nnu lnge frblef hans
stolthet och frnjelse. fven frgorna i den inre statshushllningen
rrde honom fga under Tudorska husets envldiga styrelse. Folket
hade fverlemnat affrerna t parlamentet, och fven detta, nr det
ngon gng sammankallades, ansg sin uppgift vara att samtycka och
underskrifva.

I denna aflgsenhet frn de historiska hndelserna upptages
folkets sinne af det enskildta lifvets tilldragelser och knslor.
Hrmed frsvinner ur dess sng svl det stora i mnet som det
hga i tonen. Utom de gamla sgnerna hvilka fortsttas, och utom
de hvilka fverkomma frn romantiken, utgras de tillkomna mnena
fr det mesta utaf lokaltraditioner af mhnda allmnt menskligt
intresse, men utan all historisk betydelse, af enkla tilldragelser
inom familjelifvet, eller sluteligen af krlekshistorier. Detta
sistnmnda blir nu mera det fvervgande mnet, och med detsamma fr
lyriken fvertaget, balladen uttrnges af visan. Endast den vexande
herrskarinnan af verldshafvet gaf sig tillknna fven i folksngen,
och i norden af England, p den blodade grnsen emot Skottland, der
de dla familjerna Douglas och Percy intill slutet af ifrgavarande
rhundrade fortforo med sin chevalereska envigeskamp, fortlefde
nnu hjeltelifvet och hjeltesngen, tills kampen lyktar med den
ignobla handlingen, d Douglas frrdde den flyktande Percy, efter
Northumberlands och Westmorelands resning fr att befria den fngna
Maria Stuart. Balladen _The rising in the north_ om lord Percys
nederlag och flykt, utgr de sista vemodiga slagen af den fordna
heroiska folksngen.

Vid denna allmnna rigtning frlorar fven Robin Hood sin
hjeltenatur. Folket frstr icke mera hans ursprungliga stllning;
det berfvar honom hans dla uppgift att vara de betrycktes och de
lgre klassernas vn och beskyddare. Han hjelper icke lngre sqvirer
som ro i brist, och befriar inga yeomn ur rttvisans hnder.
Han uppbr sin skatt af den ena som den andra, hvilken passerar
Sherwood. Hr en simpel krukmakare frdas vgen fram, stiger han
med sitt muntra flje ut ur skogen, lgger hand p hans hst och
sger: "I tre rs tid, krukmakare, har du skojat lngs denna vg, och
icke haft den artigheten att betala mig tull." "Ringa nog r dens
artighet, som hindrar en fattig man nr han frdas sin vg fram",
sger krukmakaren, och inprglar denna lrdom hos fribytaren, genom
att mrbulta honom med sin kpp; hvarefter de frsonas, och Robin
Hood tillbyter sig mannens drgt samt hans lass. Dermed beger han sig
till Nottingham, frsljer varorna och behagar hgeligen sheriffens
fru med sina billiga priser. Hon inbjuder honom till middag, efter
mltiden tillstlles mlskjutning, och under ngon frevndning
narrar Robin Hood sheriffen till Sherwood, der denne fr dyrt betala
de billiga priserna samt hemsndes med mnga helsningar och en hvit
springare till present t sin fru. En annan gng bedrifver han
samma puts, frkldd till slagtare. Robin Hood knner numera intet
vrdigare stt, att bekriga sin gamle fiende. Han har nedstigit till
Little Johns stndpunkt och antagit hans operationsstt. Endast en
gng hjer sig sngen till en vrdigare handling, d han utrustar
fribytarbandet att rdda den kcke Will Stoutly, som sheriffen fngat
och r i berd att hnga, oaktadt han ber som en nd att med sina
blotta hnder f kmpa mot sheriffens mn, fr att slunda f d
vrdig sin mstare. Robin Hood svr att rdda honom eller d med alla
sina mn. Hela skaran klder sig i sin grna drgt, men hfdingen r
i skarlakan, och vid denna anblick utbrister sngen:

    Good lord! it was a gallant sight,
      To see them all on a row,
    With every man a good broad sword,
      And eke a good yew bow.

Ocks flyr sheriffen vid frsta skymten af fribytarskaran, och
sheriffens mn tyckte detta vara ett godt fredme.

Men endast sllan samlar sig bandet numera till sdana allmnna
fretag. Det vanliga r, att Robin Hood ensam beger sig ut p
fventyr, mter en kittelflickare, en garfvare, en slagskmpe till
munk, en herde, en tiggare eller annat simpelt folk, och ger sig i
frd med dem, hvaraf slutet blir att fribytaren erhller hederligt
stryk och mste gripa till sitt horn fr att kalla sina mnner till
hjelp. Desse kunna d falla hela flocken fver den ensamne vandraren,
som nu i sin tur blir genompryglad. Detta r ignobla seder emot dem,
d Little John p tremanhand med Will Skathelock och mjlnaresonen
vgade sig i frd med fvermunsknkens femtiotv man. fverhufvud
vankas det mycket prygel i dessa snger. _The qvarterstaff_, en
famnslng str, som efter vissa reglor i slag, stt och parad
frdes med bda hnderna, och som i de ldre sngerna alls icke
framtrder, spelar hr nra p lika stor roll som bgen och svrdet.
Med de dlare intressena r all elevation, och med elevationen all
chevaleresk anstrykning frsvunnen ur fribytarelifvet. Synnerligen
omhuldade och synnerligen manhaftiga ro tiggarene. Det r nstan
som skulle bettlarlifvet omfattas med strre frkrlek af sngen n
fribytarlifvet. Mrkeligt r, att inom denna klass synes nu redan
existerat ett slags brdraskap, utbredt fver hela England, att dma
af hvad som antydes i den sngen, der Robin Hood fr infallet att
utsnda Little John p fventyr frkldd till tiggare. Hvar helst han
kommer, blir han anfrare fr bettlarskarorna. Han rkar slutligen i
handgemng med en trupp af fyra, utaf hvilka en som varit halt i sju
r i hast under hans vldiga slag erhll snabba ftter, en annan som
varit dfstum begynte ropa, och en tredje terfick sin syn. Bytet var
icke mindre n trehundra pund. Ty tiggaren har merndels mycket guld
i sina trasor. Han har ock gemenligen en s stark och frtrfflig
qvarterstaff i sin hand, att Robin Hood sjelf tvenne gnger dukar
under fr densamma. Se hr det burleska idealet af desse nykomlingar
inom Robin Hood-sngen. Fribytaren var utgngen som vanligt "sume
pastime for to spy".

    He met a beggar on the way,
      Who sturdily could gang;
    He had a pike-staff in his hand
      That was both stark and strang;

    A clouted clock about him was,
      That held him frae the cold,
    The thinnest bit of it, J guess,
      Was more than twentyfold.

    He had three hats upon his head,
      Together sticked fast,
    He cared neither for wind nor wet,
      In lands where'er he past.

Den hurtige gamle mannen besvarar hgdraget fribytarens stormodiga
ord, och d denne spnner sin bge, slr han den med sin staf ur hans
hand och lter svrdet fara samma vg. Robin Hood faller afsvimmad
och antrffas i denna belgenhet af tvenne hans mn. Desse bege
sig att frflja tiggaren, hvars gestalt nnu skymtar fram fver
bergena, upphinna honom och bemktiga sig hans staf. D denne finner
sig frsvarsls, griper han till list och lockar de tvenne mnnerne
med lftet om hundra pund, hvartill desse lyssna i hopp att slunda
kunna behlla penningarna fr egen rkning, med hemlig fresats
dock att ihjlsl den gamle fr att tillfredsstlla hfdingen. Men
gubben, under det han fumlar med sina psar, tar tillfllet i akt att
fverhlja dem med mjl,

    Wherewith he blinded them so close,
      A stime they could not see;
    And then in heart he did rejoice,
      And clap'd his lusty tree.

    He thought if he had done them wrong,
      In mealing of their cloaths,
    For to strike off the meal again,
      With his pyke-staff he goes.

Ett sdant plumpt och vulgrt lefverne fres nu i Sherwood.
Folkhjeltarne hafva frlorat den finare sjelfknsla, som frr
inlade sans och reservation i deras munterhet, p samma gng de
borttappat de dlare syfteml, som gfvo en hgre mening t skmtet.
Munterheten, _the merriment_, har fvergtt till hejdlsa utbrott
af en inneboende lustig disposition, _jollity_, och hrmed r
naturhumorn i sngen sjunken till en burlesk komik. Om vi redan i de
frra sngerna mste kalla folkdiktningens humor ett af naturknslan
_bundet skmtande_, oaktadt den sjelfknsla och besinning som d
ledde henne, mste vi hr sga att hon helt och hllet frlorar sig
i den ofrdlade naturlusten. Robin Hood-sngen r numera fverfull
af de tokroligaste bilder och upptg. n ser man fribytarne i
aftonskymningen dansande och trallande kring ett trd, vid hvars
stam de upptndt eld fr att rosta ett slaget villebrd, n hafva
de tillfngatagit ngon vrdig prelat, hvilken de tvinga att i sina
ridstflar deltaga i dansen, eller att fastbunden vid trdet lsa en
mssa fr dem. En annan gng, d fribytaren ger sig till att frena
en olycklig lskande, Allin-a-Dale, med hans kresta, som biskopen
just str i begrepp att viga vid en gammal rik riddare, upptrder
Little John i koret, ikldd biskopens kpa, och frelyser paret, och
p det att tre gnger icke skulle vara fr litet, upprepar han under
frsamlingens hjertliga skratt, sju gnger den fliga frgan.

M. tienne r dock fr strng emot denna gldtiga folkpoesi, och M.
Villemain i sin _Tableau de la Littrature du Moyen Age_ har alls
icke frsttt densamma. Mhnda har en fransman icke nog sympati fr
det sunda hjertliga skrattet, hvari icke finnes mycket af frstnd
och qvickhet, men destomer af godhjertad rolighet. Mhnda ansls
icke heller hans knsla synnerligen af den fversvllande naturlust,
hvilken mktigare n tillfrene nu frambryter i sngen, och hvilken
icke sllan just r den, som stter de besatta infallen i fribytarnes
sinnen.

    In summer time, when leaves grow green,
      And flowers are fresh and gay,
    Robin Hood and his merry men
      They were _disposed to play_.

Gripne af naturens friska krafter "some would leape, and some would
runne, and some would use artillery". Det r som hrde man deras
jubelrop och klingande skratt i den daggiga sommarmorgonen, blandadt
med bgors klang och hornskall vid jagten, d

    Will Scadlcke he kild a bucke,
      And Much he kild a doe;
    And Little John kild a hart of Greece
      Five hundreth foot him fro,

en bedrift, som s behagade hfdingen att han utropade: "Gud
vlsigne, John, ditt trygga hjerta: om jag n skte p hundrade mil,
funne jag icke din like." Robin Hood str uppenbarligen hr i berd
att fverg till den sinnebild fr vrens behag och njen, vi funno
honom nnu i dag utgra uti det engelska landtlifvet. Han r nu i n
hgre grad en skogens son, hvars lefnadsstt och lynne vl bevisar,
"att han ej r fdd i smyckadt gemak eller festlig sal, utan bland
liljeblomstren i en grnskande lund."

Fr inflytandet af denna naturlust mste icke sllan fven sngaren
sjelf gifva vika. Stundom stadnar han i sin berttelse, fr att gifva
luft t sitt deltagande i det lustiga lifvet, han utropar: "what
a singing and dancing was in the green wood", och mellan verserna
bryter han ut i ett jublande: "with a hey down, down, and a down!"
Dessa symptomer, jemte det kade rimmet, som nu inskjutes fven midt
i versraden, antyda att balladerna om Robin Hood ro stadda i en
utveckling, der det episka allt mer frsvinner, tills de frlora sig
i helt och hllet lyriska visor, sdana som the _Furry-day-song_ och
andra utgjutelser af folkets knsla.

Utom naturknslan finnes fven ett annat inbrytande element, som
upplser det allvarliga uti fribytarlifvet och ppnar vida vgar
fr knslan, att strmma in i sjelfva det episka mnet. Vi funno
tillfrene fribytarlifvet fullkomligt fremmande fr all erotik. Robin
Hood bar en hg och del vrdnad fr qvinnan, t hvars ideal han i
den Heliga Modren egnade en uteslutande dyrkan. Men i fribytarnes
sllskap funnos inga qvinnor, och krleken upptrdde ej under ngon
form ssom motiv i dikten. Redan i balladen _Robin Hood and the
Potter_ fverraskas man derfre af en helt ny och fremmande knsla
vid fribytarens galanta beteende emot sheriffens hustru. Uti _Robin
Hood and Allin a Dole_, som r den vackraste sngen i hela cykeln,
herrskar den erotiska stmningen p det fr folksngen egendomliga,
barnsligt naiva sttet. Allin-a-Dale vandrar genom Sherwood, djupt
bedrfvad vid frlusten af sin kresta och suckande vid hvarje steg
"alack, and well a day", han har icke annat guld att gifva fribytarne
n sin frlofningering, hans stackars hjerta r i grund frkrossadt.
Efter den lustiga vigseln tfljer det nygifta paret fribytarskaran,
som i den sngkunnige Allin erhller sin minstrel, och i hans
"finikin lass" den frsta trnan i Sherwood. Men snart snrjes fven
fribytaren sjelf i krlekens garn. n r det garfvarens dotter i
Barnesdale, som fngslar hjelten och fljer honom till Sherwood, der
han bekmpar och nedgr hennes frfljande brder.[38] n antrffar
han i Sherwood herdedrottningen Clorinda, i grn sammetsdrgt, med
bge och pilkoger, samt sammanviges med henne af presten i Dubbridge,
hvaraf man finner att Robin Hood redan gjort sitt intrde i frnmare
kretsar, bland den italienska herdepoesins skapelser; ocks r han
nu sjelf son till en sqvire. En annan gng kommer en djupt bedrfvad
"fair damsel" till Sherwood, frtljande att prinsen af Arragonien
med en stor hr och tvenne jttar belgrar London och skall erhlla
konungens dotter, sframt ej till viss dag trenne riddare instlla
sig att besegra den horrible prinsen och jttarne. Och hvem hade
vntat sig, att Robin Hood, Little John och Will Scadlock, de fordne
_yemen of the forrest_, aflggande sin grna drgt, skulle iklda
sig fventyret att med hjelm och lans befria en prinsessa frn en
ovrdig prins och tvenne jttar? Naturligtvis tillfaller hon ngon af
befriarne, och naturligtvis vljer hon Will Scadlock, som i sjelfva
verket r son till lord Maxfield, ehuru han ock r nev t Robin,
hvilken sledes icke heller kan vara af s alltfr dlig brd. S ro
nu folkhjeltarne introducerade i romanens verld. Sir Walter Scott[39]
har bevarat en ballad med titel _Rose the red and white lily_, der
tvenne dla damer fly undan sin styfmoders tyranni, och den ena tar
sin tillflykt till en fgelfri man i Barnesdale, hvilken r ingen
annan n Robin Hood, ssom bevisar sig, utom af mycket annat, deraf
att i en annan likartad skottsk ballad detta uttryckligen uppgifves
om tvenne konungadttrar, af hvilka den ena blir gift med Robin Hood,
den andra med Little John.

S lngt har krleken vilsefrt folkhjeltarne frn deras ursprungliga
karakter. Tydligen ro dessa krleksfventyr till en brjan icke
folkets verk, ty de grunda sig alla p frutsttningen om Robin
Hoods dla brd, och mhnda ro balladerna om desamma verk af ngon
nobel minstrel, som roat sig med att dikta i folkets tonart. Annat
r deremot frhllandet med _maid Marian_, hon r gifven honom af
folket sjelft till att frljufva hans ensliga lif, ehuru fven hon
till sin upprinnelse sannolikt icke r engelska folkets skapelse.
Man knner att redan r 1392 skolgossarne i Angers rligen plgade
uppfra ett herdespel _Robinet et Marion_, hvilket r det tidigaste
prof p scenisk konst hos Fransmnnen.[40] Denne Robinet r icke vr
hjelte, ty om man ock antoge att hans rykte till denna tid hunnit
sprida sig till Frankrike, finnes dock i hans hemland intet spr
att han redan d skulle antagit ngonslags idyllisk herdekarakter.
Sannolikt r detta ett ursprungligen fransyskt mne, hvilket tidigt
fverkommit till England och fr namnlikhetens skuld sammanfrts med
Robin Hood-mnet, d detta begynte frfalla. I Henrik VIII:s tid var
det ett hgeligen lskadt majspel bland folket, och utvidgades genom
upptagande af Little Johns karakter och tskilliga tilldragelser ur
fribytaresngerna. I detta skick har Robin och hans maid Marian,
efter hvad vi sett, intill vra dagar hllit sig uppe p folktheatern
i majspelen och morrisdanserna, ssom hufvudgrupp och krna fr en
mngd andra vexlande figurer.  sin sida upptog folksngen frn
folktheatern maid Marian ssom freml fr sin erotiska knsla,
hennes theaterkrona och lnga slja samt brokiga kldning utbyttes
emot fribytarens plymagerade hatt och grna drgt -- ty liksom till
en motsats deraf, att hennes karakter p scenen merndels tergafs
af en gosse, kostymerar sngen henne alltid i manlig drgt -- och
slutligen, d fven folket funnit smak i att ingjuta hgadeligt blod
i den fordne folkhjeltens dror, tilldelades naturligtvis ock hans
trna en hgfrnm brd. Af Robin Hood-sgnen uppstod slunda ett af
dessa efterromantiska mnen, hvari ngon genom brd eller bedrifter
utmrkt man af olyckan nedkastas till samhllets lgre regioner,
eller fven utsttes ur detsamma, och dervid fljes af sin lskade
genom alla skiften. Orsaken till den gunst man stdse visat dylika
mnen anger frfattaren till Hudibras frtrffligt:

    For, as we see th'acclipsed sun
    By mortale is more gaz'd upon,
    Than when, adorn'd with all his light,
    He shines in serene sky most bright:
    So valour, in a low estate,
    Is most admir'd and wondered at.

Och hri har man vl hufvudsakligast att ska orsaken till denna
ovntade omgestaltning af Robin Hoods den. I balladen _Robin Hood
and Maid Marian_, den enda friga der fribytarens trna besjunges,
r Robin Hood en earl of Huntingdon och maid Marian en dam af "noble
degree", som, d hennes lskade drabbas af olyckan, "with finger in
eyen often did cry" samt frvirrad af sorgen klr sig till page och
uppsker honom.

    When bold Robin Hood his Marian did see,
      Good lord, what clipping was there!
    With kind embraces, and jobbing of faces.
      Providing of gallant cheer.

Man tillstller ett sttligt kalas och begynner ett rundeligt
drickande och sklande, hvilket bttre n ngot annat bevisar att
balladen r kta och utgngen frn samma fantasi, som tecknat Robin
Hood i sitt dryckesenvige med kittelflickaren, _the Tinker_.

Men detta r icke enda berringen mellan folksngen och scenen. Vi
afse icke Anthony Mundays tvenne skdespel "_the Downfall_" och
"_the Death_ of Robert, earle of Huntington, afterward called Robin
Hood of merrie Sherwodde", hvari meid Marian gres till Mawd eller
Mathilde, lord Fitzwalters dotter, hvilken Stow frtljer att af
prins Johan utan land blef frgifven i Dunmow; ej heller Ben Jonsons
pbegynta herdespel the _Sad Shepherd_, eller alla de interluder
och sngpiecer, i hvilka mnet anvndes af allehanda skalder till
frherrligande af lord-major-fester och andra hgtidligheter; ty
alla dessa, i hvilka folksngen mer eller mindre troget anlitats,
ro verk af den individuella fantasin, som efter godtycke vljer
sina mnen. Det gifves mellan folksngen och scenen en omedelbarare
berring, hvilken af Fordun, i hans ofvananfrda krnika antydes,
d han sger att redan p hans tid (fjortonde rhundradet) mngden
var fast betagen i att fira Robin Hood med komedier och tragedier.
Sjelfva minstrelsyn stod scenen nra. Den reciterande minstreln
beledsagade vanligen sin sng med aktion och upptrdde dervid icke
sllan p ngon improviserad stllning. Vandrade flere tillsammans,
utfrde hvar och en sin andel af sngen, ifall dess lngd gaf dertill
anledning. Nr sedan boktryckerikonsten bragte minstrelerne p fall
och de lsa bladena fvertogo sngernas kringspridande, terstod fr
dem ssom den enda rddningen, att utbilda den sceniska sidan af sin
konst och genom frestllningar underhlla mngdens intresse. Detta
kunde s mycket lttare ske, som balladens dialogform underlttade
frvandlingen till dramer. Af dessa den dramatiska konstens
frstlingar har Mr Ritson lyckats upptcka endast en, _a Playe of
Robyn Hode_. Denna i mnga afseenden hgst intressanta produkt r
hopsatt af de tvenne balladerna om Bobin och krukmakaren samt Robin
och tiggarmunken (the curtall fryer). Man ser personerna upptrda
dels frtljande dels samtalande, men mellan deras talpartier ro
ofta luckor, hvilka frmodligen fyldes af pantomim. Frst framtrder
Robin Hood med sina mnner och berttar ett fventyr. Sedan infinner
sig personen, med hvilken han besttt detsamma, efter ngon hgst
otymplig ordvexling falla de i handgemng med hvarandra, och frsonas
sedan lika saklst, som de begynt att strida. Tiggarmunken, som hr
kallas Frier Tuck, inkommer sgande:

    _Deus hic, deus hic_, god be here!
    Is not this a holy word for a frere?
    God save all this company!
    But am not J a jolly fryer?
    For J can shote both farre and nere,
    And handle the sword and bucklr,
    And this qvarterstaffe also.

Efter en plump ordvexling, frestlles munken bra fribytaren fver
ett vatten och nedflla honom deri, hvarp de anfalla hvarandra.
Robin sammanblser sitt band och munken hvisslar tillsamman sina
hundar. Sedan kommer frsoningen, d Frier Tuck ingr i Robin Hoods
tjenst.

D nu hndelsen hr fverensstmmer med hndelsen i balladen _Robin
Hood and curtall[41] Fryer_, samt munken hr br namnet Tuck, har
man slunda i sagde ballad historien huruledes denna utomordentliga
personlighet inkom i fribytarelifvet. Men han r ldre n som
s, och har till en tid hllit sig skild frn Robin Hood-mnet i
majspelen och folkfrlustelserna, innan han, liksom maid Marian,
sammanfrdes dermed och svl p theatern som i balladen upptogs till
skriftefader t fribytarne. Han r en af folket uppfattad bild af
dessa plumpa, ra, okunniga, pkfktande prester, mot hvilka biskopen
af Durham utfrdade strnga varningar, att de icke mtte sl sig till
rfvarskarorna p "the border", och vanhelga religionen genom att
i allehanda frvridna former administrera henne t banditerne.[42]
En sdan, frtljer Stow, skall r 1417, i sllskap med andra
frbrytare, frfvat mnga rfverier i grefskaperne Surrey och Sussex
och varit knd under namnet Tuck. Nr nu terbilden af dessa slags
andlige infres som en af hjeltarne i Robin Hood-sngen, vittnar det
att sngens religisa stndpunkt r mycket sjunken. De reformatoriska
rrelserna i England ledde visserligen till blodiga och brnnande
frfljelser, men framkallade till en brjan ingen strid och icke
heller den entusiasm, att sngen af dem skulle vunnit ngot. De
folkdikter reformationen frammanade ro otympliga apologier eller
satirer, och p de gamla mnena utfvade hon intet inflytande. Frn
sngen r den fromhet folkhjelten tillfrene dagalade frsvunnen,
och den gamla afvogheten emot de andlige har ikldt sig formen af ett
plumpt begabbande.

Slunda neddrogs Robin Hood till en personage i folkfareen,
eller frlorade sig i ett vulgrt och simpelt lefverne. Det var
honom endast en ringa ersttning, att han  ena sidan, ssom vi
sett, frflyttats till den romantiska krlekens regioner,  den
andra upptogs i konungens och de frnmes lustbarheter samt der
frvandlades till en af de stende frkldningar, hvarunder syrpriser
och ntta fverraskningar bereddes de kunglige och de frnme. En af
tidens annalister, Hall, beskrifver en sdan tillstllning vid Henrik
VIII:s hof, hvarvid personer utkldde till likhet med Robin Hood och
hans mn fverraskade konungen och drottningen, d de voro p vgen
till Shoters Hill samt tillstlde en mlskjutning, hvilken mycket
fgnade dem och deras flje, hvarefter de af det frkldda sllskapet
inbjdos att deltaga i en mltid, som var anrttad i en nrbelgen
grotta. Det mrkeliga r, att Robin Hood i denna karakter ter
upptagits som mne af folksngen. Liksom sgnerna om den hgadeliga
brden och den romantiska krlekshandeln mellan carlen-fribytaren
och hans trogna trna, ehuru ursprungligen icke folkets verk, af
detta emottogs och besjngs, s besjunger folket sin gamle gunstling
fven ssom hjelte uti hoflustbarheter, i balladerna _Robin Hood and
Queen Katherine_ och _Robin Hoods chase_. Vid en mlskjutningsfest
hller drottningen vad med konungen om lngsta skottet. Hon lter i
hemlighet frn Sherwood kalla fribytarne, hvilka vida fvertrffa
konungens mn. Detta lyckas en gng, men en annan gng blir konungen
derfver s vred, att han begynner frflja de kcke bgskyttarne.
Han jagar dem frn Sherwood till Yorkshire, derifrn till Newcastle
och Carlisle, der de frfljde fatta det djerfva beslutet, att draga
ter till London och genom drottningens medverkan vinna konungens
tillgift.

Hr antrffa vi sledes en erinring ur de ldre sngerna, inkastad
uti den nya uppfattningen af folkhjeltens karakter. fven andra
sdana fragmenter af det gamla idealet ro hr och der frskingrade
ibland sextonde seklets ballader. Berttelsen om konungen, som
frkldd till munk besker Sherwood, upprepar sig fven i denna
cykel; likas sheriffens list, att vid en mlskjutning ska fnga
fribytarne. Little Johns tvist med hfdingen, d denne vandrar fr
att hra mssan i Nottingham, terfinnes i balladen _Robin Hood
and Guy of Gisborne_, ehuru mycket omgestaltad, och hans puts med
sheriffen, d han narrar denne till Sherwood, har legat som frebild
fr balladen om Robin Hood och krukmakaren; och sluteligen har
berttelsen i _lityll Geste_ om Robin Hoods ndalyckt i Kirkleys
kloster utbildats till en ballad af samma innehll. Men dessa
gamla erinringar ligga frstrdda bland ett fvervgande antal nya
hndelser; fr hvarje gng Robin Hood utgr p fventyr, uppstr
en tilldragelse, en ballad, af ungefr samma beskaffenhet som den
om Robin Hood och tiggaren, hvilken kan tjena som typ fr alla de
sednare tilldiktningarna.

Slunda upplser sig folksngen om Robin Hood; han frlorar sig i
lyriska utgjutelser eller i tokroliga sceniska frestllningar, och
der han fortlefver i sin ursprungliga form har han upptagit,  ena
sidan ett grofkornigt lefverne,  den andra ett fremmande erotiskt
element. Men fven genom dessa spillror af den ursprungliga sgnen
gr ett ljud af den gamla grundtonen; ty hvar helst Robin Hood
nmnes, klingar alllid refrngen: "_Oh merry, merry England_."




Fotnoterna:


[1] Dessa notiser ro hemtade ur: brochyren Evans' Music and Supper
Rooms; Robert Bell, Ancient Poems, Ballade and Songs of The Peasantry
of England, London 1857; samt Dissert. upon The Morris dance etc. hos
Gutch, A lytell Geste of Robin Hoode, London 1857, vol. 1.

[2] Ofvanstende framstllning r ur kllor anf. af _Ritson_, Robin
Hood, a Collection of ballads, poems and songs, London 1832; samt
_Gutch_, anf. arb. passim.

[3] -- -- famosissimus ille siccarius _Robertus Hode et Littill
Johanne_, cum corum complicibus, etc. se _Gutch_, vol. 1 pag. 113.
De foregende notiserna st att ses hos _Ritson_, anf. arb. vol. 1.
XLIX, samt Warton, History of English poetry, vol. 1, pag. 81.

[4] De quo eciam quedam commendabilia recitantur, sicut patuit in
hoc, etc. Anekdoten hos Fordun finnes anf. af _Ritson_ vol. 1 pag.
LI, och terfinnes i balladen _Robin Hood and the Monke_, Ritson,
vol. II, Appendix.

[5] Anf. arb. vol. 1 pag. VI & XV; notes A, B, C.

[6] Vol. 1 pag. 60.

[7] Se en artikel i Revue des deux Mondes fr 1858, Historiens
modernes de la France; Augustin Thierry, sa vie et ses oeuvres par
Edmond de Guerle.

[8] Anfres nstan i sin helhet af Mr Gutch.

[9] Se brochyren, Evans' Music and Supper Rooms, pag. 34, jemte M.
tiennes uppsats, pag. 92.

[10] Tillvaron af ett sdant stlle bevisar Mr Spencer T. Hall,
hvilken i tskilliga arbeten med yttersta samvetsgranhet uppsamlat
alla mjliga qvarlefvande spr af Robin Hood och hans mn I nejden af
Barnesdale finnas sdana talrikt, bde i namn, traditioner, grafvar,
byggnader och reliker.

[11] Sdan r M. Thierrys uppfattning af Beckets historiska karakter,
och det anstr oss knappast att betvifla dess riktighet; men vi mste
dock, fr att hafva fredadt samvete, tillgga att mstarens bevisning
hr icke synts oss tillfredsstllande.

[12] VI hafva anlitat Mr J. A. Giles' fversttning, tryckt i London
1849. De citerade stllena ro tagne pagg. 480 och 504. -- Jfr
Thierry, vol. II, pag. 237.

[13] Ibid. pag. 493 & 4.

[14] Item foris facit, a tempore qvo utlagatus est caput gerit
lupinum, ita ut impune ab omnibus interfici possit. Bracton, anf. af
Ritson.

[15] Anfres af Ritson. pag. L.

[16] Rltsou, pag. XLII.

[17] Lityll Geste, the seventh and eigth fytte.

[18] But alway went good Robyn
       By halke and eke by hyll
     And alway slewo the kynges dere,
       And welt them at his wyll.

Halke terges af Ritson svl som af rev. John Eagles (se hans
version af the lityll Geste hos Gutch, vol. I, pag. 283) med haugh,
d.. ngd vid en flod.

[19] Thierry, vol. IV, pag. 86.

[20] Dialogus de Scaccario. "Sic permixtae sunt nationes, ut vix
discerni possit hodie (de liberis loqvor) qvis Anglicus, qvis
Normannus sit genere, exceptis duntaxat ascriptitiis qvi villani
dicuntur." Anf. af Lingard, vol. II, pag. 77.

[21] Thierry, vol. II, pag. 270.

[22] Anf. ed. pag. 462.

[23] Anf. af Thierry, vol. II, pag. 237.

[24] Lincomt-green eller Lincum licht r den pitoreska kostym, hvari
de ldsta skottska ballader, t.ex. the Outlaw Murray, klda sina
hjeltar; gamla franska fabliaux'er knna henne fvenledes, s att man
deraf kan sluta till dess lder och utbredning.

[25] Bedes Ecclesiastical History pag. 217. -- Jfr Percy, Reliques
etc. vol. I, pag. LXII samt LXXI; samt Strutts framstllning af
anglosaxiska marginalmlningar, anfrd af Sharon Turner, History of
the Anglo-Saxon, book VII, chap. VII.

[26] I ett nyligen i svensk fversttning utkommet arbete Sprken,
skaldekonsten och skalderna i Europa. -- Se Sharon Turner, anf. arb.
vol. III, book IX, chap. VI.

[27] Sharon Turner, anf. arb. och stlle.

[28] Be the luef, be the loht, sire Edward,
   Thou shalt ride sporeless o' thy lyard
     Al the ryhte way to Dovere-ward,
   Shalt thou nerer more breke foreward;
     Ant that reweth sore
   Edward, thou dydest as a shreward,
     Forsoke thyn emys lore.

               Percy, Reliques, vol. II, pag. 3.

[29] Thierry, vol. IV, pag. 265.

[30] Af ceorl, hvilket vid erfringon var namnet p den
osjelfstndiga landtbrukaren. Hvilket enormt framsteg, d folket nu
redan kastat frn sig denna sin egen karakter, ssom en benmning p
en fraktlig, r och lumpen man, en villanus! Folket talar nu om sin
fordna stllning, ungefr som Normanderne vid erfringen plgade tala.

[31] Detta r ett besynnerligt misstag af folksngen, som vl
bordt veta att denna gamla, af Romarne anlagda stora strkvg gick
mycket sydligare n Sherwood genom Northampton och Leicester-shire.
Erming-street r vgen som hr menas.

[32] Ecclesiastical History, pag. 95.

[33] Sharon Turner, anf. arb., vol. III, book VII, chap. VIII & pass.

[34] Trystyl r ett ofrklaradt attribut till detta i fribytarelifvet
s betydelsefulla trd; sannolikare hrledes det dock frn trusty, d
det innebure ett tacksamt erknnande af det skydd de fgelfrie under
detsamma tnjto, n frn franska ordet tortill, till antydning
att trdet var vridet af flere stammar, ssom det ock afbildas i
manuskripternas marginalmlningar.

[35] En liten visa, som jublar fver den vackra rstidens ankomst.
Som bilaga till texten och som ett sprkprof m den hr hafva sin
plats.

    Sumer is i-cumen in,
      Lhude sing cuccu:
    Groweth sed and bloweth med,
      And springeth the wde nu
    Sing cuccu, cuccu.
      Awe bleteth after lomb
    After calue cu;
      Bulluc sterteth, bucke verteth:
    Murie sing cuccu;
      Ne swik thu nauer nu;
    Wel singes thu cuccu.

             Warton, vol. I, pag. 30.

[36] S ppnas frsta sngen af the Lityll Geste:

    Lytt and lysten, gentylmen,
      That be of frebore blode;
    I shal you tell of a good yeman,
      His name was Robyn Hode.
    -- -- -- -- -- -- -- --
    Robin stode in Barnysdae,
      And lened hym to a tree,
    And by hym stode Lytell Johan,
      A good yeman was he;
    And also dyde good Scathelock
      And Much the millers son; etc.

[37] lntroductory remarks on the popular poetry uti Minstrelsy of the
Scottish Border.

[38] Detta mne, som i hundrade variationer ingr i den svenska
folksngen, terfinnes, svidt vi knna, inom den engelska endast
i den vackra balladen the Childe of Elle, hvilken ter tyckes vara
af skottskt ursprung. Skulle vl detta mne vandrat fver Frarne,
samma vg som Sven i Rosemgrd (vr finska Welisurmaaja och skottska
Edward, Edward), frn Skandinavien till England och s upptagits af
Robin Hood-sngen?

[39] Minstrelsy af the Scottish Border, Edinburgh, 1807, vol. III,
pag. 208.

[40] Warton, vol. II, pag. 27 och Gutch, vol. I, pagg. 314 & 15.

[41] Af cordelier, namnet p tiggaremunkarne, eller, ssom Mr Ritson
vill, af courtault, curtall dog, efter de stubbsvansade hundar
hvarmed denne munk alltid r frsedd. -- Se om Frier Tuck hos Ritson,
vol. I, pag. XXXI samt Gutch, vol. I, pag. 316.

[42] Jfr Notes to Ivanhoe by sir Walter Scott.



***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FOLKSNGERNA OM ROBIN HOOD***


******* This file should be named 51825-8.txt or 51825-8.zip *******


This and all associated files of various formats will be found in:
http://www.gutenberg.org/dirs/5/1/8/2/51825


Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org 

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary 
Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

